Jag tänkte skriva ett inlägg som heter ”så här redigerar jag”, men jag tror att min redigering fortfarande söker sin form så jag börjar med ett lite försiktigare inlägg innan jag skriver ut sanningar om hur en ska redigera bästsäljande romaner (nånejnå, såna sanningar kommer ni inte att få läsa här). Men nu har redigeringen i alla fall börjat och jag tror att just början är ett av de viktigaste stegen oberoende av vad en sysslar med.
För det finns ju alltid ett motstånd. Ett sånt himla motstånd. Jag har hittat på tusen andra (otroligt oviktiga) saker att göra i stället för att sätta mig ner med min text. Alltså prokrastinerat. Jag tror varje människa vet vad jag pratar om, men nu har jag i alla fall kommit ur den fasen på nåt plan och är i gång. Jag är i gång, hurra!
Under förra veckan läste jag igenom hela manuset. Jag hade inte rört det på två månader så det var faktiskt ganska roligt att plocka upp det. Det finns mycket som är bra men det är många saker som behöver bli bättre. Det hände en hel del under vårens redigering, men nu ska det hända ännu mer! Jag har fått kommentarer av några andra och det har hjälpt mig att se de största bristerna och samtidigt satt tankeverksamheten i gång. En redigering börjar nog alltid med att en tänker.
Hängde på kafé och läste manus på min Kindle. Viktigast på kafé? att jag kan vara strumpfota (ja, en medveten finlandism, var så goda alla svenskar).
Och tänkt, det har jag gjort. Både i går och i förrgår har jag faktiskt mest tänkt, tänkt, tänkt. Jag har suttit med mitt anteckningsblock och scrollat i manuset i skrivprogrammet Scrivener (ska blogga om fördelarna med det, I promise). Medan jag tänkt har jag raderat ett antal kapitel och flyttat runt på andra. Jag har funderat på dramaturgin, valt att radera en bifigur och överlag funderat så att det knakar: hur ska den här berättelsen bli så bra som möjligt?
Det känns som om jag knappt gjort nåt när jag mest suttit och tänkt och antecknat och inte skrivit nåt, men jag har lärt mig att jag först måste veta vad jag vill, före jag kan sätta i gång med att förverkliga det. Det är liksom ingen idé att pilla i detaljer om jag senare märker att jag nog måste stryka hela kapitlet. Jag är ju inte en person som har en tydlig synopsis när jag börjar skriva, så jag är tvungen att bearbeta texten och dramaturgin rätt mycket under mina redigeringsvarv.
Men nu börjar det äntligen kännas som att det här kommer att sitta. Jag har löst några knutar, andra kommer att jag lösa på vägen. Jag har en ännu tydligare bild av Astrid, Mikael och Saga och i dag har jag äntligen faktiskt börjat redigera. Hittills har jag avverkat 6 kapitel av sammanlagt 72 – ja det är många (!) men det är rätt korta kapitel. Men jag har också åtminstone fem helt nya kapitel jag borde skriva. Och garanterat blir det en hel del pill i de flesta.
Bilden har inget med inlägget att göra. Men råkar gilla den här bilden.
Före jag började redigera min debutroman förstod jag inte alls när folk på sina skrivbloggar skrev om att de raderat hela kapitel eller hejvilt flyttat runt på dem. Jag fattade liksom inte hur det fungerade och tänkte att det måste ju bli hål i berättelsen i så fall. Men så är det faktiskt inte alls. Det mesta går att flytta på eller radera och ofta krävs inte ens så stort arbete. Nu valde jag till exempel att flytta fram en stor händelse så att allt kring den händelsen skulle bli mer logiskt och samtidigt blir dramaturgin för hela boken bättre. Så smidigt, eller hur?
Ja ja, det här låter säkert inte helt klokt när jag inte kan berätta vad det handlar om men just nu är jag i alla fall försiktigt optimistisk och ganska ivrig på att göra det här till en förbannat bra bok. Men ni kan ju fråga om nån vecka hur jag känner mig, hehe. Och är det nåt ni funderar på kring redigering eller kanske just min redigering då är det så klart bara att ställa en fråga. Fyra veckor till min egen deadline, iih!
0
