Hur allt började

Frågor, jag älskar frågor. Att ställa dem och att själv få frågor. Frågor är ungefär det bästa som finns för att det alltid öppnar upp för något nytt, något frågaren inte vet sedan tidigare. Och när jag får en fråga svarar jag mer än gärna. Fick nyligen följande fråga av Hara här på bloggen: 

Från det ena till det andra alltså blev lite nyfiken på hur dina ”två stora” (om jag har förstått rätt?) bokprojekt fick sin början? Ex. en händelse, upplevelse, person, känsla, ljud, färg, missförhållande, dröm mm. ?

Ja, Hara, du har förstått rätt. Jag har två projekt på gång. Det första projektet heter Vad heter ångest på spanska? och det andra projektet heter Nationen. Jag kallar dem ettan och tvåan i fortsättningen (mest för att titeln på ettan är så himla lång).

Vad heter ångest på spanska?

Med ettan hade jag verkligen noll aning om vad jag sysslade med, men vi flyttade till Berlin i januari 2013 med mitt ex och jag skulle jobba 40 procent under tiden där, vilket betydde att jag hade 60 procent ”ledigt”. Jag har alltid drömt om att skriva och tänkte att jag då skulle ta chansen att verkligen göra nåt med drömmen. Men jag kunde ju ha planerat lite mer.

Jag satte mig bara framför datorn och började skriva. Jag skrev och skrev och skrev och hade fortfarande inte så bra koll på vad jag gjorde. Under skrivandet växte nya karaktärer och händelser fram och ungefär ett år senare hade jag ett råmanus. Men det var nog inte speciellt bra. Eller: inte alls bra.

Inför skrivandet hade jag en luddig vision om att händelserna skulle utspela sig i Ecuador och i det första utkastet handlade nästan allt om mig och mina upplevelser. Sen efter det har jag för varje redigering kommit längre och längre ifrån mig själv och skulle säga att ungefär 10 procent (om ens så mycket) är sånt som hänt mig, resten har jag hittat på efteråt.

Med andra ord har jag fått efterkonstruera texten ungefär hundra gånger. Är inte precis något jag kan rekommendera för någon som vill skriva en roman. Jättejättedumt men jättejättelärorikt så klart. Inte speciellt tidseffektivt däremot.

Nationen

Med tvåan fick jag idén ungefär ett år innan jag började skriva. Jag visste att jag ville skriva en roman som skulle utspela sig i Helsingfors studieliv. Det är en tid fylld av massa galenskaper, nya vänner, hjärtesorger, ångest och ungefär tusen saker till. Men det är ändå ett tema som inte är speciellt synligt i litteraturen.

Själv hör jag till studielivsivrarna som sprang på alla fester (ordnade ungefär 90 procent av dem) och drog alltid halaren (overallen) mer än gärna på mig. Mina studieår är nog det roligaste jag varit med om och jag ville återuppleva dem via fiktionen – och samtidigt ge chansen till andra att återuppleva den tiden (utan att behöva dricka så våldsamt mycket snaps).

Eftersom alla upplever studierna olika, har olika inriktningar etc, ville jag ha flera olika huvudkaraktärer som turvis skulle få berätta sin historia (perspektivet på alla är ändå tredje person). Först hade jag tänkt fyra karaktärer, men bestämde mig sedan för tre.

I Nationen får läsaren följa med Saga som studerar historia, Astrid som går på Hanken och Mikael som studerar journalistik. Det som knyter ihop dem är den fiktiva studentnationen Västra Nylands Nation (ville inte välja en riktig nation eftersom jag ville ha konstnärens frihet i att hitta på traditioner och fester etc).

Så för att sammanfatta: Ettan handlade mer om en dröm att skriva en bok (och planen var att den skulle utspela sig i Ecuador) och tvåan handlade om en vilja att beskriva studielivet. Det är alltså inga enskilda händelser eller tankar som lett till att det blev just de här berättelserna, snarare är båda ämnena väldigt starkt förankrade i mig som person och i mina upplevelser. Har liksom verkligen grävt där jag stått.

Hoppas det var ett någorlunda bra svar, men svarar så klart på följdfrågor. Som sagt: jag älskar frågor! Keep them coming!