Söndag och alla de där stora frågorna har snurrat på i huvudet. I går träffades vi med sushigänget (mitt gymnasiegäng) och för första gången någonsin lagade vi inte sushi utan sommarrullar. Vi försökte komma på när vi börjat med sushitraditionen men ingen av oss fyra på plats (två saknades) kom på när exakt det var. Men vi gissade på ungefär 2007.
Samtidigt kom vi in på frågor om hur vårt umgänge förändrats för varje år. Vi är alla mer avslappnade och säkra på oss själva. Det är sant att det blir roligare för varje år som går i och med att självsäkerheten växer och vi kanske också litar mer på varandra och verkligen vågar prata om stora saker.
Vi är alla kring 30 och tankar kring att gifta sig, få barn och så vidare är naturliga samtalsämnen. Samhället säger att vi ska föröka oss – helst i går och att en inte ska vänta för länge. Speciellt inte som kvinna, för det kan bli för sent helt biologiskt.
Samtidigt finns det massvis med 30-åringar som inte ens kan tänka sig barn på flera år. De finns liksom inte med i livsekvationen än så länge. Det finns så mycket annat att satsa på. Karriär, resor och andra roligheter. För många är inte ett förhållande något måste och många är hellre ensamma än i ett ”dåligt förhållande” – vilket absolut är bra och något som speciellt kvinnor inte hade chansen till tidigare (åtminstone inte i samma utsträckning).
Men det är ett faktum att förstföderskorna bara blir äldre och äldre och jag tror inte pressen från samhället gör något bättre. Jag vet att det inte finns någon rätt tid för att ”skaffa barn” (usch så jag avskyr uttrycket) och speciellt som singel är det ännu svårare.
Hur och när ska en partner komma in i bilden? Borde en som singel hela tiden ha förhållanderadarn på och jaga efter någon som vill reproducera sig med en? Och tänk om en dejtar och dejtar men aldrig hittar någon? När är det dags att strunta i förhållandet som aldrig dyker upp, börja fundera på konstbefruktning och göra det själv?
Efter sommarrullarna gick vi ner till Brewdog med Lina för att leva drömmen en lördag kväll.
Vad är drömmen egentligen?
I dag råkade jag slå på tv:n när dokumentären Den svåra kärleken visades (tyvärr finns den inte på Arenan och jag hittar inte den nån annanstans heller, så kan inte länka, men här finns en text om den). Men det handlade om en 28-årig kvinna och 41-årig kvinna som funderar på det här med barn och förhållanden. Utöver dem intervjuades också en del experter.
En sak som jag började fundera på var att kräver vi kanske för mycket? Jag hatar också uttrycket att en ska ”nöja sig”, men ibland undrar jag om vi inte har rätt så orealistiska förväntningar på livet. Vi väntar hela tiden på nästa grej och nästa och nästa som ska komma och göra allt bättre.
Det är så himla svårt att leva i nuet och vara nöjd för att samhället skriker att vi behöver få det ”alla andra har” för att bli lyckliga. Gräset är alltid grönare på andra sidan (kanske för att en inte kan se den riktiga färgen på gräset förrän en står där själv).
Den här gifen är så beskrivande. Just så här är det ju, eller hur?
Jag säger inte att en ska ta första bästa partner och starta en babyfabrik (som om det skulle vara så lätt), men att tro att den stora kärleken ska ha alla trehundra egenskaper som finns på önskelistan är lite att ta i. Men om det är något som inte stämmer med en person tänker många säkert att det bakom hörnet finns en snyggare, smartare och bättre partner och en håller på i all evighet utan att någonsin landa. Tinder i sig är ju som en evig kortpacke med män (eller kvinnor), swipear du vidare hittar du garanterat nån som är ännu bättre.
Det här gäller så klart inte alls alla och jag överdriver lite nu, men jag hoppas att fler skulle vara lite dummare som i Jan Stenmarks klassiska bild för att slippa ha så mycket ångest. Det är säkert de som är ”för dumma” för att hela tiden sträva efter nåt mer som är lyckligast i slutändan.
Det här kortet hänger på min toadörr och är ett av mina favoritcitat som jag tänker på ofta.
Så klart tycker jag att alla ska ha målsättningar i livet och jobba framåt, men det är också viktigt att inse att det inte finns en person eller en händelse som kommer att göra ens liv till den där ”drömmen”. Att hela tiden vänta på nästa grej gör att en glömmer att uppskatta det en har.
Nu känner jag att jag flummar lite men det är så stora frågor och funderingar och jag tror att det är många i min ålder som går omkring och har lätt söndagsångest över allt det här. Jag vet att det inte finns några universella och rätta svar, mest hoppas jag att folk känner att de har möjligheten att göra som de vill.
Funderar du på när du ska stadga dig och när det är dags för barn? Känner du press på att du måste passa in i samhällets normer?
0
10 svar
svåra frågor indeed. När har alla bitar fallit tillräckligt på plats för en stabil grund och när är karriären i ett passligt skede? Har man ett jobb då man återvänder osv? Och samtidigt rädslan för att man väntar för länge och sen inte alls kan få. Och så borde man ännu hinna gifta sig före det för att ingen ska bli upprörd.
Haha det där med att gifta sig innan tror jag inte folk bryr sig så mycket om mer, åtminstone inte i min bekantskapskrets och i släkten.
Däremot tror jag att många går omkring och väntar på drömläget för att börja "skaffa barn" men det läget kommer säkert aldrig att komma. Tror inte en nånsin heller kommer att känna sig 100 procent redo. Är en kär och i ett stabilt förhållande – why not liksom! 🙂
Intressant diskussion och tankar kring dessa stora frågor. Älskar sista citat, "En del är för dumma för att ha ångest. Det är smart." <3
Jag har överlag börjat få lite "shit, jag är 24 och ungdomen är förbi och gud vad vi är vuxna som sitter här med parmiddagar och riktiga jobb"-panik. Och funderar en hel del över det där gröna gräset, lite som jag skrev härom veckan:
" Men stundtals finns det nog något i mig som saknar den ständiga kicken, av alla äventyr och allt man gjorde för första gången. Kanske handlar det bara om att acceptera att det är magiska upplevelser och minnen jag samlat på mig, och att livet gått vidare till nästa fas."
Så, jag har nog inte heller några svar på dessa frågor. Ena dagen tänker jag att "åh ja jag vill nog ha barn NU" och nästa tänker jag "så himla skönt att bara ha mig själv att tänka på, barn kan komma när jag är typ 35". (Tänker att om vi planerar att leva längre kan vi ju också skaffa barn senare?!)
Mm förstår precis hur du tänker och det kommer säkert alltid att kännas som att något saknas, något blir bättre nån annanstans etc. Allt som är nytt är skrämmande och det går ju faktiskt inte att planera in barn (hur mycket folk än vill göra det).
Men jäkla svåra frågor och det finns ju inga universella svar. En får bara försöka navigera fram i det egna livet på bästa sätt. Tyvärr blir det ju inte enklare av all press utifrån…
Jag tror att du är helt rätt ute i att vi ofta har orimliga/orealistiska förväntningar på livet. Och säkert är det media i alla dess skepnader som är en del av boven i dramat – t ex de sociala medierna som (trots att vi vet bättre!) får oss att undra om vi är de enda som har dåliga dagar… 🙂
När det gäller barn håller jag också med dig – jag tror inte på att vänta på det där perfekta tillfället när allt annat bara stannar upp och "karriären" plötsligt tar en paus av sig själv. Däremot är det ju bra om man inte dagligen går och drömmer om kickar och äventyr, eftersom barn trots allt upptar mycket av ens tid och kraft. 🙂
Överlag tror jag att det handlar mycket om att släppa tanken på sig själv som alltings centrum (nu är jag verkligen inte ute efter att pika någon, utan tänker på hur lätt det är för oss alla att trilla dit och tänka jag, jag, jag…). T ex att bromsa ner jakten på människan som uppfyller alla mina 300 krav på hur en partner ska vara, och istället fokusera på på vilket sätt jag kan vara en bra partner för någon annan. 🙂
Oj där på slutet sa du kanske det viktigaste nånsin! Efter mitt uppbrott har jag tänkt jättemycket på vem jag är som människa och hur jag behandlar andra och vilken inverkan mina handlingar har på andra. Har alltså verkligen försökt fundera på hur jag blir mitt bästa jag.
Som singel är det här med barn extra knepigt. Visst går det att göra allt själv, men tror de flesta ändå vill hitta en partner men sen kommer vi in på frågan hur en ska hitta någon då? I mitt fall är det absolut ingen panik ännu, men jag undrar hur jag skulle känna om jag fortfarande är singel om två år? Usch, så jobbigt och ja – väldigt självcentrerat.
Försöker överlag leva mitt liv med så öppet hjärta som möjligt, alltså vara öppen för möjligheter och inte gå omkring med för höga förhoppningar om vad som ska hända eller vem jag kommer att träffa. Med det sagt är jag absolut inte pessimist, snarare tvärtom. Jag försöker SE möjligheterna!
Ja, visst är det ett helt annat läge att vara singel. Så jag får modifiera min kommentar om att det inte finns nåt perfekt tillfälle – för visst vill nog de flesta dela föräldraskapet med någon. 🙂
Fram till dess att du hittar någon ny kan du ju använda känslorna kring din livssituation till att skriva din chicklit? För rent krasst är det väl ett rätt tacksamt utgångsläge för en huvudperson i ett sådant manus? 😉
Haha ja, mitt liv är enda pågående research! 😀
Ska börja med att säga att jag så gillar när du skriver om sånt här!! Det får en att villa diskutera, stort. O nu till mina fifty cents..
När jag var cirka 28, eller i den åldern, närmare 30 osv – så var de där frågorna större än de är nu, och jag satte väldigt mycket tid ner på att fundera på i vilken livssituation jag var och till vilken mänskokategori jag liksom hörde, vad som skulle hända och vilken väg jag skulle välja etc. Man kan bläddra tillbaka i min blogg och där är bara ANGST över framtiden. Nu, å andra sidan, när jag är 36, fortfarande barn- och i princip arbetslös, så inser jag liksom att tågen går och de går och de går och det går och ibland hoppar man på, ibland missar man dem, men hela det där med att "passa in i nån slags samhällsmodell" det har jag under de senaste 4-5 åren kallt bara skitit i. Har insett att jag inte är "en sån där" som gör liksom andra gör, och aldrig kommer att vara det. Dessutom har jag också fattat att mina största idoler alltid har befunnit sig utanför samhällsnormerna; varit udda, barnlösa, sökande, ibland skadade individer. Så det har blivit helt fine, för mig.
Sen, när vi kommer till dig, så är min helt plumpa analys att du är en så pass ordningssam och övervägande människa, att du nog kommer att få det du vill ha inom en snart framtid. Bara det att du har sushikväll o vänner kvar från gymnasiet (eller vänner överhuvudtaget, ehm) säger mig att du gör sånt där som "vanliga mänskor gör" (haha) – o vanliga mänskor brukar förr eller senare finna sig passa in nånstans, vilket ju är underbart! Du kommer att hitta nån sån där som älskar dig för att du är vacker o utstrålar en sån självsäkerhet och dessutom ordningsskap överlag i livet. Med dig skulle man liksom känna sig säker på att man aldrig blir hemlös eller att du börjar dra amfetamin eller pissar i trappuppgången och börjar doka och lämna alla räkningar obetalda. Låt oss säga att jag nog är mycket förvånad om du inte har barn och familj om, låt oss säga, 8 år. (Du brukar vara så ärlig mot mig så nu är jag det samma:).
Over and out, nu har jag skrivit så satans mycket, men såhär littskapsdårar emellan, det är ju så vi funkar.
Alltså Lotta jag älskar din kommentar. Speciellt biten om att du inte tror att jag ska bli hemlös, börja dra amfetamin eller pissa i trappuppgången. 😀 Blev också väldigt glad för allt det andra fina du sa om mig. Är ju egentligen inte så sjukt orolig för just mig själv, tänker mest bara på fenomenet i allmänhet. Att det är sån galen press på folk, men delvis kommer pressen säkert också inifrån. Men jag tror ju nog också starkt på att allt kommer att ordna sig – förr eller senare. 🙂