Under mitt Berlinbesök gick jag på ett ynka museum. Ett!
På två och en halv vecka, i en stad full av museer, är det rätt skralt får jag erkänna, men det handlar ju inte alltid om kvantitet utan kvalitet. Det var Ann som föreslog att vi skulle gå till Brecht-Weigel-museet och jag är så glad över att hon gjorde det!
Jag kan börja med att erkänna att jag inte kunde minnas att jag hört Helene Weigels namn innan. Men vem var hon då?
Utöver att hon var en av sin tids mest kända skådespelare var hon Brechts fru och den som initierade Brechts arkiv efter hans död – till DDR-regimens stora fasa fick vi höra. Brecht-arkivet var faktiskt det första privata arkivet i DDR och tydligen gillade inte stasiledningen Brecht eftersom han aldrig skrev in sig i partiet.
Inte hade jag särskilt bra koll på Bertolt Brecht heller. Han är ett av de där namnen som flimrar förbi men som jag aldrig bekantat mig närmare med. Brecht var alltså en tysk författare och regissör, mest känd som dramatiker, lyriker och teaterteoretiker, skriver Wikipedia. Brecht levde 1898–1956 och Weigel levde 1900–1971.
Med nästan noll förkunskaper var det väldigt spännande att ta en trettio minuters rundtur i Brecht-Weigel-museet på Chausseestraße 125. Det var bara Ann och jag på turen och vår guide frågade om vi ska köra på tyska eller engelska. Vi svarade tyska och så smattrade guiden iväg med nonstop-snack om paret Brecht-Weigel. Det var så mycket information som kom under de trettio minuterna att jag inte på något sätt kan komma ihåg allt, men en del detaljer fastnade i minnet.
Till exempel hade makarna varsin våning i huset. Brecht flyttade först in, Weigel kort därpå, men de ville inte bo 100 procent ihop. Därför hade de egna sovrum och egna arbetsrum, men de delade kök och matsal.
Bertolt Brechts vardagsrum – där han helst inte ville ha gäster. I bakgrunden skymtar hans stora arbetsrum. (Detta är ett foto av ett foto på museet.)
Helene Weigels vinterträdgård som hon lät bygga efter Bertolts död, tyvärr var det inte särskilt grönskande i början av december. (Detta är ett foto av ett foto på museet.)
På Chausseestraße 125 ordnades mycket fester – tänk dig teaterfolk, författare och konstnärer! Teatern var deras jobb, men också deras hem och familj. Alla lär ha rökt som skorstenar och jag såg framför mig hur röken måste ha bolmat uppåt i rummen med den imponerande takhöjden.
Både Brecht och Weigel älskade sina arbeten, men under åren de inte kunde bo i Hitlers nazistiska Berlin (1933–1945) bodde de i Norden och USA. Bertolt som var författare kunde naturligtvis skriva överallt, men Helene hade inte samma förutsättningar och kände att hon hamnade efter i sin karriär.
När de väl flyttade tillbaka till Berlin ställde sig Helene på scenen igen och 1949 blev hon chef för teatern Berliner Ensemble (ett jobb som först erbjöds till Brecht). Under hela sin karriär tjänade hon så pass mycket pengar att hon egentligen inte ”behövde” Brecht till något. Hon var en kvinna som stod på sina egna ben och det verkar som att de ändå hade ett relativt jämställt äktenskap (åtminstone med tanke på tiden de levde i).
Man fick tyvärr inte fotografera på museet, så den här bilden från Brechts stora arbetsrum är en skärmdump från Museumsportal Berlin. Här ser vi fyra olika arbetsbord och ett femte skymtar längst till höger!
Ett eget skrivbord för varje projekt
Den detalj jag minns allra bäst från besöket är Bertolt Brechts enorma arbetsrum. Jag gissar att det var runt 40–50 kvadratmeter stort, men det mest imponerande var de sju olika skrivborden.
Inte ett, inte två, inte ens tre, utan sju olika skrivbord. Först lade jag inte märke till antalet (jag tänkte att det bara var ”möbler”) men när guiden berättade att Brecht jobbade med olika saker vid de olika borden var det som att något klickade i min hjärna.
Ett skrivbord för varje (skriv)uppgift.
Brecht skrev teatermanus, poesi och flera andra olika typer av texter. Om jag förstod det rätt jobbade han ofta med parallella projekt och då var det väl mer än perfekt att ha olika bord för de olika uppdragen. Särskilt i en analog tid då de flesta projekten antagligen bestod av fysiska pappershögar och inte kunde sorteras i mappar på en dator.
Ett vykort jag köpte med mig.
I mitt eget arbetsrum på åtta kvadratmeter har jag verkligen inte plats för sju skrivbord (vem har det?!), men jag gillar tanken. Att sortera sitt arbete i olika fack. Det gör jag redan i viss mån och det är också något jag hela tiden blir bättre på.
Redan ifjol skrev jag om tid jämfört med kapacitet, något som tangerar tanken om sju skrivbord. Ju äldre jag blir desto tydligare blir det för mig att det sällan handlar om hur lång tid något tar, utan om hur mycket kapacitet det kräver av mig. Ju högre belastning och kaos som råder i mina system (eller på mina sju imaginära skrivbord), desto mer kapacitet kräver mitt arbete av mig.
Det jag vill säga är att Brecht nog var något på spåren med sina skrivbord. Eller hur?
Han verkar också ha varit en människa som var öppen för flera olika tankar och religioner. I hans hem samsades Maos lilla röda med katolska helgon, Leninstatyer och Konfucius. Kanske därför han aldrig ville skriva in sig det kommunistiska partiet i DDR?
Fastän jag knappt hade någon koll på Bertolt Brecht och Helene Weigel gav besöket i Brecht-Weigel-museet mycket att tänka på. Inte minst en dröm om att en dag ha sju skrivbord. Eller kanske ens tre. Vi behöver ju inte överdriva.
Hur många skrivbord drömmer du om?
0
