Det är så lätt hänt. Att jag slinker in på Instagram, kollar mejlen, funderar på en deadline jag har. Men i höst ska jag undvika alla dessa fällor.
Nu är jag inne på vecka fyra med min nya skrivrutin. Rutinen som handlar om att jag varje vardag fram till klockan 12 ska fokusera på mitt skrivande. Inte göra alla de där sakerna jag varit jätteduktig på att prioritera de senaste åren.
Hur har det gått då?
Helt ärligt så har det gått både bra och dåligt. Bra i det avseendet att jag skrivit varje vardag och nu har ett manus som består av drygt 22 000 ord. Dåligt i det avseendet att jag efter mina skrivpass haft svårt att koncentrera mig på de andra aspekterna som mina skrivförmiddagar ska handla om.
På tre veckor lyckades jag klämma in ett (!) museibesök och har haft svårt att jonglera de olika projekten. Tydligen är det inte så där bara att skriva nytt manus, redigera/läsa igenom ett gammalt, börja skriva en ny essä, skriva kreativa skrivövningar …
Jag har helt enkelt trillat i en fälla. En fälla där jag tror att jag ska hinna med allt.
Förra veckan hade vi äntligen höstens första författarpromenad med Charlotte. Alltså en timme babbel om skrivandets vedermödor och således ett mycket viktigt inslag i mina kreativa förmiddagar! När jag förklarade upplägget för mina skrivförmiddagar och att jag haft svårt att jobba parallellt med de olika projekten sa sa hon nåt som fick mig att tänka efter.
Hon sa att det kanske inte är så klokt att försöka hinna med allt under samma dag, snarare försöka hitta dagar i veckan då jag inte skriver på mitt nya manus, utan jobbar med något av de andra projekten.
Jag vet ju det här. Att hjärnan blir trött av att hoppa mellan olika projekt, ändå har jag trott att jag ska lyckas med det.
För att inte tala om att jag de första veckorna efter semestern haft helt tillräckligt med att komma ikapp med allt jag pysslar med. Kunduppdrag, Let me create, mina skrivarkurser, mitt inspirationsbrev och planering för hösten.
Att då dessutom slänga in en ny skrivrutin och en ny träningsrutin. Det är ju nästan övermänskligt.
Inser jag nudå.
Tanka kreativitet med konstnärsträff
Ett viktigt element inför höstens planering var att jag skulle besöka en utställning en gång i veckan.
Fastän det bara blivit ett museibesök hittills känner jag att det här är något jag definitivt vill fortsätta med. Förra veckan besökte jag HAM i Tennispalatset och såg två olika utställningar. Medan jag tassade runt i korridorerna bland verken försökte jag påminna mig om att det inte är någon prestation jag sysslar med.
Jag är här för att tanka kreativitet, ge min hjärna ny associationer.
Min plan är att jag under varje besök ska välja ut ett verk som talar till mig och flödesskriva det som faller mig in när jag tittar på verket. På HAM valde jag en oljemålning av Marjukka Paunila. Det var som att jag drogs till penseldragen på duken. Tyvärr hade jag ett alldeles för litet häfte (nästa gång tar jag med mig min Remarkable!) och skrev bara några rader:
”Blommor, vi drunknar i blommor. Det är som att alla försöker omge oss med blommor att drunkna i så att vi inte behöver drunkna i vår sorg.”
Meningarna kanske är en början på något, kanske inte. Och det spelar faktiskt ingen roll. Det viktiga var att jag satt där, tittade på målningen och började associera. Jag hittade en röst som pratade i mitt huvud. Ett vi som har mött en stor sorg. Vad, var, hur, när, varför? Ingen aning. Jag vet lika mycket som du.
Men jag vet att det här är något jag vill fortsätta med.
I morgon är det onsdag igen och dags för ett nytt museibesök. Jag vet inte ännu vart benen bär, vad jag kommer att se, vad jag kommer att skriva om. Och det är hela grejen. Det enda jag vet att är att det ska bli av. Jag får inte bortprioritera dessa besök.
Den här idén är ingalunda min egen. Konceptet har jag stulit (eller snarare kanske lånat) av Julia Cameron. I sin bok The artist’s way skriver hon om hur viktigt det är att ha konstnärsträffar med sig själv en gång i veckan. Vad man gör spelar egentligen ingen roll, det viktiga är att man tar sig tiden för att ge hjärnan nåt nytt att tugga på.
Jag rekommenderar att du kollar in detta klipp. Där pratar Cameron om hur viktigt det är att leka. Inte bara jobba med det kreativa, utan också leka med det kreativa.
Själv har jag alltför länge varit fast i tanken om att producera, producera, producera. Nu vill jag ge mer utrymme för min kreativitet. Göra sånt som kanske aldrig blir nåt mer än några rader i ett anteckningsblock.
För vem vet vad de raderna skapar för associationer och idéer i mig?
Vad säger du, tror du att konstnärsträffar kunde vara något för dig?
Jag tror att det kan vara bra att testa på det speciellt om du upplever att du inte har tid för det. Att konstant ha bråttom och känna sig stressad är sällan en bra grogrund för att kreativiteten ska nå sin fulla potential.
0
