Om att ta sig själv på allvar

I maj fick Jennifer och jag idén om att tillsammans anlita en assistent. Alltså betala åt en person för att hjälpa oss med sånt som marknadsföring, nyhetsbrev och att styra upp saker. Först kändes tanken förbjuden. Kan jag som inte ens omsätter några otroliga summor årligen verkligen anlita en assistent? Har jag verkligen så mycket jobb att jag inte hinner med allt?

Svar på frågorna ovan: ja och ja.

Assistenten (som jag ska presentera senare!) och jag smög i gång arbetet i juni och tack vare henne är nu alla mina skrivtips och alla mina företagartips snyggt och smart kategoriserade. Jag vet ärligt talat inte om jag hade orkat pyssla med detta själv men är väldigt nöjd över att det blev gjort. Med hennes hjälp har jag också nuförtiden en FAQ om mina kurser. ✎

Flera gånger har jag ändå tvivlat på detta. Inte på assistenten dock, hon är guld, men på hela min business. Att liksom ens kalla det en business. Jag pysslar ju bara på med lite små saker och så betalar folk för det.

Eh nej. Jag är en eftertraktad företagare med flera års erfarenhet som relativt nyligen utvidgat sin verksamhet med skrivarkurser. För att inte glömma bort Let me create och det vi vill göra för företagare via det varumärket. Ja, varumärket. LMC är ett varumärke och det är mitt skrivande och kurser också.

Nuförtiden pratas om att allt och alla är varumärken (och hur tröttsamt det är), men i mitt fall är det onekligen så. Och av nån anledning skäms jag lite för det? Att jag alltid ska hålla på. Jag tjatar på folk att de ska köpa böcker, delta i kurser och det ena och det andra. Ibland har jag också svårt att förhålla mig till mitt författarskap. När jag träffar nya människor tycker de (helt förståeligt) att det är häftigt att jag är utgiven författare. Och det är det ju också, men att se sig själv utifrån är omöjligt.

Jag har ju bara gjort det jag gillar.

Det gäller i princip allt jag gör i mitt företag. Jag skriver artiklar för att jag älskar att intervjua människor och lära mig om sånt jag inte hade nån aning om eller helt enkelt få prata med en intressant person. Jag skriver böcker för att skrivandet är det bästa jag vet och författare mitt drömyrke. Jag ordnar kurser för att jag tycker det är otroligt fint att få inspirera och hjälpa andra i deras skrivprocess.

Sen har jag råkat göra allt det här så pass bra att jag också får betalt för det. För vissa saker får jag mer betalt, för vissa mindre.

Men ändå: jag får betalt för att göra det jag gillar.

Och jag vet inte om det är där skon klämmer? Att det känns som att jag inte ens jobbar. Eller äsch, visst känns det ofta som jobb, men ni kanske förstår vad jag menar? De där stunderna, när allt känns som på låtsas, funderar jag på vad jag egentligen pysslar med och om jag verkligen ska ha en assistent.

Helt vanliga tankar. Tvivel och det eviga bluffsyndromet. Tror ingen är fullständigt fri från det? Trots tvivlet ångar jag på. Det här är det jag allra helst gör och jag är så himla tacksam för det.

Efter bara några månader med hjälp av assistenten har jag också insett att det är så otroligt bra för mig. Jag är inte längre ensam i allt och kan också få hjälp för att förverkliga både det ena och det andra. Samtidigt kan jag på ett vis bli en mentor och dela med mig av de visdomar jag samlat på mig som företagare, frilans och författare. (Som ni förstår är de många!)

En annan viktig insikt är att jag nu kan ta mig själv på allvar.

Mitt företag, mina kurser och mitt skrivande är inte på låtsas. Det är saker jag brinner för och vill utveckla. Det innebär ett visst mått av marknadsföring och att jag visar upp det jag kan och vill göra.

Ett led i det är att jag vill börja dela med mig av skrivtips på Instagram. Av nån anledning känns det mycket skamfullt och kanske just därför ska jag göra det. Det första inlägget finns här.

I går skickade jag iväg ett mejl vars innehåll (efteråt) kallades pushy av två mina närmaste människor. I mejlet bad jag om en tjänst, något som kan anses som att jag tigger om uppmärksamhet, själv ser jag mig själv som min privata PR-byrå som får ta hand om uppföljningar. PR-människans uppgift är att vara pushy. Ändå skämdes jag när jag insåg att det kanske inte var helt normalt att slänga iväg ett sånt mejl. Vad nu sen är normalt?

Men det går inte att driva ett framgångsrikt företag utan att våga gå utanför bekvämlighetszonen. För mig handlar det om att vara lite pushy, be om hjälp, be andra att tipsa om mig, tigga recensioner på böcker och kurser och så vidare.

Eller att helt enkelt ta mig själv på ett större allvar och inse att detta inte är på låtsas. Inte när det också är mitt levebröd.