Jag skulle ljuga om jag skulle påstå att jag inte var nervös när jag klickade på publicera i fredags. Att offentligt berätta om ett nej man fått är väl aldrig särskilt kul.
Men däremot är det viktigt.
Och i motsats till vad en del verkar tro skrev jag inte inlägget för min egen skull eller för att ”ventilera besvikelsen av att jag blivit nobbad” – såsom Hbl rubricerade det. Lika lite som att jag lät bli att skriva om det tidigare på grund av skam, för det har inte funnits en sekund i detta då jag skämts för mitt nej.
Jag skrev inlägget för att jag ville lyfta en fråga som jag tycker är viktig att diskutera.
Med tanke på all respons jag fått hittills var det dels många som inte ens visste att det är så här, och dels många som tycker att det är helt knas att jag inte fick bli medlem i författareföreningen. Det är ändå inte mest synd om mig – och det var inte heller poängen med inlägget.
Däremot är jag så klart väldigt glad av allt stöd och hejarop från olika håll. Att inte alla skulle hålla med om det jag skrev var inte heller någon överraskning. Jag visste också att jag inte var den första som nekats medlemskap i författareföreningen (något som också påpekas i Hbl-artikeln), men just därför ville jag lyfta frågan.
Vi får se om det här leder till en konkret diskussion – det var faktiskt det enda jag hoppades på.
Foto: Niklas Sandström.
Dessutom har jag ända sedan jag kom ut ur författargarderoben hösten 2014 velat skriva en blogg där jag ärligt berättar om bokbranschen och min väg till publicerad författare. Som jag redan skrev i förra inlägget så finns det många märkliga strukturer och hemliga koder som jag inte alltid blir klok på.
Efter Jennifers insiktsfulla inlägg i går började jag också fundera på vad vi egentligen är så rädda för? Varför håller vi inne med så mycket vi egentligen vill säga högt? Baserat på kommentarsfältet i Jennifers inlägg är många rädda för att berätta om sånt som skaver. I diskussioner jag haft på sistone har det också blivit uppenbart att en del är rädda att visa sitt ”sanna jag”.
I mitt fall kan jag inte påstå att jag var rädd för att skriva inlägget, men jag kände en viss olust för att eventuellt hamna i en debatt gällande den litterära kvaliteten på mina romaner (den har lyckligtvis så gott som uteblivit). Jag vet att min debutroman inte är det bästa jag nånsin kommer att skriva, men jag tycker att det är jätteokej. Det är ju liksom min debutroman. Någonstans måste också jag få börja.
Vad är du rädd för? Och vad skulle hända om du gjorde just det?
