Respons – så här tänker jag

Alla älskar vi väl beröm? Finns inget härligare än när man kämpat för något, i mitt fall en text, och får jättefin respons av någon som läst. Jag tror de flesta har en inneboende lust att behaga och bli bekräftade. Och det är helt naturligt. Vi vill så gärna att andra ska gilla det vi gör. Obs! Gör, inte är! Det är så viktigt att separera sig själv från det man producerar. Jag är inte min text, min text är sin egen.

För en tid sedan fick jag en fråga av en bloggläsare om hur jag tänker kring respons, framförallt gällande något som ska publiceras, så nu tänkte jag att vi ska djupdyka i detta!

Jag älskar respons!

Det är ingen lögn. Så klart kan konstruktiv respons kring brister i en text kännas tråkigt, men oftast vet jag ju innerst inne att det är något som inte fungerar och då har min redaktör eller testläsare bara pekat på det. Visst har jag också först reagerat surt och tänkt att hen inte fattar något, men när responsen efter några dagar sjunkit in förstår jag den.

I de flesta fall ser jag det som en utmaning. Så okej, den här textsnutten funkar inte, hur ska jag lösa detta? Vad kan jag göra för att texten ska nå sin fulla potential?

I fallet med min redaktör håller jag med om 99 procent av hennes ändringar och förslag, men vet också vilka saker som är viktiga för mig och som jag vill behålla (trots att hon kanske kan tycka att det kunde strykas). Men överlag tror jag att jag är en rätt så enkel människa att jobba med. Min redaktör har faktiskt sagt att det är lätt att jobba med mig för att jag dels ofta inser varför hon kommenterar något och dels för att jag sedan redigerar och ändrar snabbt. Jag vill ju komma vidare i processen!

Visst kan jag förälska mig i vissa meningar, stycken eller kapitel, men jag påminner mig alltid om att det handlar om texten, inte om mig.

Texten går alltid först!

Om responsen jag får hjälper mig att göra texten bättre vill jag så klart göra den bättre och eventuellt stryka en kär formulering. Jag är också en hejare på att skriva om. Ja, ni vet väl att jag redigerat Nationen cirka en miljon varv. Det är för att jag är en processkrivare av rang. Texten växer fram varv för varv. Jag är en snabb skribent och får därmed också stryka mycket. Jag babblar nämligen massvis, det är väl mitt sätt att mejsla fram berättelsen.

När det gäller respons på mina journalistiska texter tar jag väldigt sällan åt mig gällande ändringsförslag som mina uppdragsgivare har. Fastän det är jag som skriver texten är det ändå deras text. Jag skriver på beställning och antar att kunden har en bild av hur texten ska bli och jag vill så klart att kunden blir nöjd. Ibland har det skett så mycket redigeringar i texten att jag knappt känt igen den som min egen, men det sker väldigt sällan. Oftast har jag nöjda kunder som vill ändra på nån formulering eller kanske ingressen för att den bättre ska matcha helheten i en publikation.

Så överlag förhåller jag mig ganska frikostigt till respons. Jag vill alltid alltid alltid textens bästa och (så gott som) alla texter blir bättre av att någon annan läser, funderar och ger respons. Sen är det upp till mig som skribent att välja vilken respons jag tar till mig och vilken jag struntar i – alltså när det gäller det skönlitterära. Där kör jag helt enkelt på magkänsla. Det är ju ändå min text och jag vet hur jag vill att den ska bli. Men jag vill också ha mycket hjälp och respons på vägen.

Allt för att texten ska bli så bra den kan bli.

Hur tänker du kring respons? Blir du irriterad om någon petar i det du gör eller gillar du att få höra vad du kunde göra bättre?