fbpx

Raderat ur Nationen: Astrid hälsar på hos sin mormor

Astrid, Astrid, Astrid. Mitt största problembarn och den karaktär jag skrivit om mest. I ett skede hade hon en mormor som var väldigt central för berättelsen, men så strök jag mommo nångång förra hösten och det blev faktiskt mycket bättre. Men så här kunde det se ut i en alternativ värld där Astrid har en mormor som hon tycker väldigt mycket om. Det är fredag och dags för del två av Raderat ur Nationen!

Foto: Jasmin Schreiber / Unsplash.

Foto: Jasmin Schreiber / Unsplash.

ASTRID

Astrid låter handen löpa över de vackra tygerna. Hon drar in doften från klänningarna och drömmer sig bort till sjuttiotalet på nationen. Hon kan se mommo framför sig. Hur hon håller ett tal, dansar med någon snygg kavaljer eller röker tillsammans med sina väninnor i hörnet. Otaliga fester finns förevigade bland fotografier som nu gulnat, men som inte mist sin glans för det.

Parkettgolvet i salongen knakar under hennes fötter trots den tjocka persiska mattan i grönt och blått. När hon kommer in i köket sätter hon sig i en av stolarna runt det lilla köksbordet, kaffet har droppat klart. Mommo har dukat med de blåvita Arabiakopparna som Astrid älskar. I ett hörn av köksbordet syns märken hon ristat in som yngre. Då kunde hon sitta i timmar och lyssna på mommo som berättade om nationen för henne. När andra lärt sig att baka bullar eller sy med sina mormödrar har hon lärt sig om nationens historia. Snapsvisor och sitsetikett har hon i blodet.

”Mjölk och socker?” säger mommo och ställer fram bullar från Ekbergs.

Astrid nickar fastän hon redan länge föredragit kaffet svart.

”Kan jag förresten få den gröna klänningen, den i sammet?” säger Astrid när hon häller i mjölk.

”Kanske.”

Astrid ler för att hon vet att mommos kanske är ett ja, hon behöver inte tjata. Hon har tidigare ärvt några klänningar och de är de mest älskade plaggen hon har.

”Men berätta nu”, säger mommo och föser fram bullarna. ”Vad händer på nationen?”

”Höstmötet är nästa vecka.” Astrid drar efter andan och kan inte längre hålla sig. ”Jag ska ställa upp som ordförande.”

Mommo lyfter sin kaffekopp till en skål. ”Äntligen! Men jag antar att din mamma inte är speciellt nöjd över det beslutet.”

Astrid suckar. Speciellt nöjd räcker inte ens för att beskriva mammas känslor just nu. Astrids blick dras till ett foto från en dansuppvisning för många år sedan. Mamma och pappa har inga dansbilder på väggarna men mommo har haft fotot i köket ända sedan hon fick det.

På fotot glänser Astrids panna av svett och hon ler så att käkarna värker. Pulsen stiger, hon minns exakt hur det kändes då. Hur lycklig hon var. Men redan då kände hon på sig att hon borde ha en vettigare dröm. Ingen kan väl livnära sig på dans. Det påstod mamma och det trodde hon på. Mamma har påstått både det ena och det andra genom åren och med inte så mild hand styrt mot ett liv Astrid inte längre vill ha. Hon är trött på att vara mamma till lags. Hur hon än gör blir det ändå inte bra. Allt brukar sluta med besvikna miner och antydningar om att hon borde ha gjort annorlunda, bättre, mer.

Egentligen är hon glad att det gick som det gick för tre och ett halvt år sedan. Hon slapp åtminstone berätta för mamma att hon inte ska börja på Hanken. När studierna började gjorde hon sitt bästa för att glömma dansen.

Hanken var den enklaste vägen och ändå är mamma inte nöjd. Det räcker inte med rätt studier, hon ska göra allt annat rätt också.

”Vad har mamma egentligen emot nationen?” utbrister Astrid. ”Hon säger att det är slöseri av tid, fattar hon inte att nationen är en gemenskap?”

En bekymmersrynka dyker upp i mommos panna som i övrigt är ovanligt slät med tanke på hennes ålder. Hon dricker en klunk av kaffet och ställer ner koppen.

”Din mamma skyller på nationen för att jag aldrig var hemma.” Mommo borstar bort några smulor från bordduken.” Ibland hade jag henne med mig på möten och andra tillställningar men det var ganska besvärligt.”

Astrid stirrar på mommo, det här har hon aldrig hört. Varken mamma eller mommo har sagt ett ord om det här men nu faller pusselbitarna på plats. Mommo var tjugotvå när mamma föddes, lika gammal som Astrid blir i vår.

”Så du var en singelmorsa som ville satsa på annat än ditt barn?”

”Det var inte så lätt att vara singelmorsa då”, säger mommo och himlar med ögonen.

”Varför har du inte sagt nåt?”

”Det är länge sen.”

Mommo tittar ut. Köksfönstren vetter mot Bulevarden vars trottoarer lyser svarta i skenet av gatubelysningen. En spårvagn rasslar förbi. Astrid försöker smälta det hon just hört. Hon kan på något plan förstå mammas reaktioner, men ändå inte.

”Men om jag blir ordförande i nationen är det ju inte bort från mamma på nåt sätt.”

”Tyvärr är din mamma inte en sådan som tänker så. Du vet att hon alltid vill bestämma.”

”Mm”, muttrar Astrid och är inte särskilt glad över att ha ärvt just den egenskapen.

0

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

Berlin

Jag mötte våren i Berlin

”Va, är du inte i Berlin?””Hur var Berlin?” Nu är det över en månad sedan jag kom hem från vårens resa till Sverige och Berlin. Den första tiden tillbaka i Helsingfors fick jag förvånade frågor av människor som

Läs mer »
företag & frilans

Kugge inleder sitt tionde verksamhetsår som företagare

I nio år har Michaela ”Kugge” von Kügelgen framgångsrikt drivit sitt företag. Efter sju år som Pinions kb heter företaget numera Kugge skriver AB. Ett namn som väl beskriver det von Kügelgen i första hand gör – skriver.

Läs mer »