fbpx

Jag åkte tåg till vintern

processed_IMG_20200214_130158.jpg

På onsdag förmiddag rullar tåget in på Kolari station. Kvällen innan har jag startat från ett grått och slaskigt Helsingfors och knappt femton timmar senare landar jag i ett fluffigt vinterlandskap. Snö, sol och det där underbara knarret under skosulorna. Det är isande kallt medan jag väntar på att få min bil från bilvagnen för att fortsätta resan till Gällivare och Jennifer. Jag kör på nästan tomma vägar som kantas av höga snövallar, solen skiner och jag inser hur mycket jag faktiskt har saknat riktig vinter.

Efter 2,5 timme i bil kör jag in på gården till Jennifers barndomshem. Det finns så mycket snö att Gällivareborna inte längre vet var de ska ställa allt men jag älskar det. Solen lyser från en klar himmel och det är nästan -20 grader. Vi äter mellanmål och tar sedan en promenad i kylan och jag har svårt att förstå att jag faktiskt är här, men är så lycklig över att jag har möjligheten att göra den här resan.

processed_IMG_20200213_125832-01.jpeg

processed_IMG_20200213_124621-01.jpeg

På torsdag kör vi en halvtimme till Tjautjas till Jennifers mormor. Jag lånar Jennifers pappas längdskidor och pjäxor och vi är nästan två timmar ute på isen och skidar. Eller jag gör i alla fall mitt bästa. Jag har senast stått på ett par längdskidor i slutet av nittiotalet så tekniken är obefintlig, men vad spelar det väl för roll när utsikten och vädret är fantastiskt? Efter skidturen blir vi bjudna på röding med potatis och till efterrätt kaffeost med hjortron och grädde. Jag tar också en kort tupplur på soffan och det är så mysigt och tryggt att vara hemma hos någons mormor som tar så bra hand om oss.

Jennifers mormor Ellen kommer från Finland så hon och jag pratar finska. Ellen har levt ett spännande liv och har (som många människor har) en bank av historier i sin hjärna. Jennifer håller faktiskt på och skriver ner berättelserna och jag ser fram emot att få läsa. När vi kör tillbaka till Gällivare håller solen på att gå ner och färgar himlen rosa och jag är trött men nöjd.

processed_IMG_20200213_133354-01.jpeg

processed_IMG_20200213_154938-01.jpeg

På fredag morgon äter vi en stor frukost, Jennifer fixar matsäck och vi klär oss varmt för att köra till femman-vägen för att vandra upp på Dundret, eller närmare sagt till Åke på toppen (Jennifer har skrivit ett superinformativt inlägg om det tidigare om du är nyfiken och vill läsa mer). Det är nästan -20 också i dag men vi får snabbt värmen upp när vi pulsar mot toppen. Sträckan är på drygt 5 kilometer, men det är nästan konstant lutning och varje steg sjunker några centimeter i snön så det går långsamt.

Vi mikropausar och lyssnar på vinden och tystnaden. När vi når över trädgränsen börjar det blåsa rejält och stegen blir tyngre och långsammare. Den sista sega stigningen på en knapp kilometer går på ren vilja. Till slut tittar jag bara ner på mina fötter och räknar ett, två, ett, två. Ett steg i taget och till slut är vi uppe på toppen där vi genast går in i vindskyddet, dricker kakao, äter smörgåsar och Fazers blå. Solen lyser från en klarblå himmel men vinden är riktigt kall. När vi är på väg ner knäpper vi några obligatoriska bilder men förfryser nästan fingrarna.

processed_IMG_20200214_130249.jpg

processed_IMG_20200214_112842.jpg

IMG-20200214-WA0029.jpg

IMG-20200214-WA0030.jpg

Jag har lånat ett par Ray bans av Jennifers pappa och när vi kommit så långt ner att solens strålar inte längre når oss lägger jag dem på huvudet. Bara någon minut senare tar jag ett litet snedsteg och glasögonen glider av mitt huvud och börjar åka längs skaren ner ner ner. Jennifer ropar “Kugge spring” och jag rusar efter glasögonen. Snön är inte jättedjup, men djup nog så att jag plumsar i den och börjar krypa i stället för att lättare komma fram. Till slut får jag tag på glasögonen (som snällt nog avslutat sin färd neråt vid en gren) och plumsar tillbaka upp. Efteråt skrattar vi att det är som en äkta Bridget Jones-moment.

När vi kommer hem badar vi bastu och dricker varsin öl och på kvällen får vi läcker mat som pappa Göran gjort. Vi har faktiskt ätit så mycket gott här att jag känner mig riktigt bortskämd. Och varje kväll har jag somnat på några sekunder, helt utmattad av dagens äventyr.

IMG-20200216-WA0001.jpg

IMG-20200216-WA0004.jpg

I går blev det dags för resans mest nervösa grej – vi skulle åka slalom på Dundret. Jag har inte stått på ett par slalomskidor sedan 2006 (men nog åkt relativt mycket som barn och ung), så jag var nervös. Jag hade med mig mammas skidor och så råkade Görans pjäxor passa perfekt. Stavarna är väl från femtiotalet och garanterat de snyggaste i backen, hehe.

Vi tar ankarliften upp och jag är så så så nervös, men känner ändå nånstans att jag ju nog kan. Vi tar den lätta Liikavaarabacken och när jag står där uppe fylls inte kroppen av panik, utan jag börjar glida ner och muskelminnet vaknar. Jag skidar faktiskt ner! Visserligen är backen lätt, men ändå, jag skidar! När jag glider ner i backarna undrar jag varför jag inte gjort det här oftare?

processed_IMG_20200215_140458-01.jpeg

processed_IMG_20200215_140513.jpg

I dag på söndag känner jag mig ganska trött och mör i kroppen efter alla våra äventyr i backar och fjäll men varje sekund här har jag känt mig lycklig över att vi slutet av december kom på den här idén med Jennifer. Just nu sitter vi på Grand Hotell och utanför snöar det rejält. Senare i dag är tanken att vi ska testa längdskidåkning igen, den här gången i ett spår och förhoppningsvis är det lite lättare än på isen, men jag lär väl inte bli ett skidproffs. Ännu. I morgon styr vi Volvon tillbaka mot Finland och på tisdag morgon rullar tåget in i Böle.

Det enda jag inte fått uppleva under resan är norrsken, men jag tänker mig att det inte är så farligt. För just nu är jag säker på att hit vill jag återvända. Flera gånger.

0

2 svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

Berlin

Jag mötte våren i Berlin

”Va, är du inte i Berlin?””Hur var Berlin?” Nu är det över en månad sedan jag kom hem från vårens resa till Sverige och Berlin. Den första tiden tillbaka i Helsingfors fick jag förvånade frågor av människor som

Läs mer »
företag & frilans

Kugge inleder sitt tionde verksamhetsår som företagare

I nio år har Michaela ”Kugge” von Kügelgen framgångsrikt drivit sitt företag. Efter sju år som Pinions kb heter företaget numera Kugge skriver AB. Ett namn som väl beskriver det von Kügelgen i första hand gör – skriver.

Läs mer »