Varför skäms vi för att berätta om våra drömmar?

När jag började skriva det som skulle bli min debutroman berättade jag inte om det för nästan någon. Jag vet inte om jag egentligen skämdes, det kändes väl mest som att blotta en av mina största drömmar. Och den tanke de flesta tänker: tänk om det inte lyckas? Då är det ju sjukt pinsamt om jag gått omkring och berättat att jag skriver på den stora romanen och så blir det ingenting. Vad ska folk liksom tänka om mig i så fall?!

Men nej. Så är det inte alls. För min egen del blir mina drömmar och förhoppningar mycket verkligare och mer konkreta när jag säger dem högt för någon. Ingen behöver så klart dela med sig av sina allra innersta drömmar på till exempel en blogg, men då jag själv forfarande var aspirerande författare slukade jag alla blogginlägg om skrivande, att bli refuserad och sedan publicerad etc.

Jag tror vi människor helt enkelt vill höra hur andra gjort, fastän vi aldrig ändå kan kopiera just det sättet. Men många väljer att låta bli att berätta – och det är ju hur okej som helst! Det intressanta är att jag ofta uppfattas som modig för att jag berättat om refuseringar och hjärtesorger. Men det drabbar ju alla! Det är det som är grejen. Eller okej, refuseringar drabbar inte varje kvinna på gatan, men de allra flesta som försöker komma in på en skönlitterär bana.

Malin Kivelä tar fasta på det här i sitt tal till Arvid Mörne-vinnarna. Jag var inte själv på plats under festen, men Förlaget publicerade talet på sin webbsida och Kivelä uttrycker det så bra:

“Vem är jag som tror att det jag tänker, det jag skriver, kan intressera någon, kan vara lika viktigt eller viktigare än det någon annan skriver? Vem är jag som tar mig den här tiden, att sitta stilla och bara tänka, långsamt? Fila på ett kommatecken. För det andra: det man skriver, det är alltid länkat till skam. Dels handlar över hälften av alla texter om skamfyllda situationer eller känslor. Grovt beräknat.

Dels är skammen så närvarande i olika stadier av skrivprocessen: I att presentera det man skrivit, i att stå där och vara den person som har skrivit det här. Att få en text ratad är skamligt förstås.”

Vem är jag som tror att det jag skriver ska intressera någon? Jag tror att det är en rätt så vanlig tanke. I vissa fall är den till och med helt hälsosam. Att ha total hybris och tro att det en producerar är det bästa någonsin är kanske inte en speciellt bra taktik. Men att inte tro på sig själv alls är en lika dålig taktik.

Drömmarna då?

Att dela med sig eller inte och skammen som kopplas ihop med det och sedan skammen kring skammen – liksom varför skäms jag för att drömma högt?

Tidigare i vår skulle vi göra en vision board i Friday Lab. Alltså bläddra i tidningar för att hitta bilder och texter som tilltalar oss och klistra ihop det hela till en drömtavla. Med limkladdiga fingrar visualisera det vi drömmer om, det vi vill nå.

Jag funderade länge om jag ska publicera min vision board och blotta vad jag drömmer om. Jennifer bloggade nyligen om sina tidigare och berättade hur det gått med de drömmarna, men lämnade (klokt nog?) de nuvarande drömmarna ute från bloggen. Jag har inga gamla vision boards, utan bara den här nya som blickar framåt. Ska jag verkligen publicera detta? Och varför egentligen? Är det ens nån som bryr sig? Eller tänker folk att jag skryter (hur det är möjligt att skryta med drömmar är dock lite oklart) eller helt enkelt har fått storhetsvansinne? Men jag tror att jag skulle må bra av lite storhetsvansinne. Jag är en extremt rationell människa som borde bli bättre på att drömma stort och öppna upp för nytt i stället för att rata det som omöjligt. Drömmar och rationalitet är inte en jättekonstruktiv kombination om en verkligen vill nå något utöver det vanliga. Eller så tror jag i alla fall.

Så här kommer de – mina innersta drömmar och förhoppningar. Eller åtminstone lite klipp och klistra med sånt jag råkade hitta i de tidningar jag bläddrade i. Vad tror ni, kommer jag att uppnå mina mål?