fbpx

Varför skäms vi för att berätta om våra drömmar?

När jag började skriva det som skulle bli min debutroman berättade jag inte om det för nästan någon. Jag vet inte om jag egentligen skämdes, det kändes väl mest som att blotta en av mina största drömmar. Och den tanke de flesta tänker: tänk om det inte lyckas? Då är det ju sjukt pinsamt om jag gått omkring och berättat att jag skriver på den stora romanen och så blir det ingenting. Vad ska folk liksom tänka om mig i så fall?!

Men nej. Så är det inte alls. För min egen del blir mina drömmar och förhoppningar mycket verkligare och mer konkreta när jag säger dem högt för någon. Ingen behöver så klart dela med sig av sina allra innersta drömmar på till exempel en blogg, men då jag själv forfarande var aspirerande författare slukade jag alla blogginlägg om skrivande, att bli refuserad och sedan publicerad etc.

Jag tror vi människor helt enkelt vill höra hur andra gjort, fastän vi aldrig ändå kan kopiera just det sättet. Men många väljer att låta bli att berätta – och det är ju hur okej som helst! Det intressanta är att jag ofta uppfattas som modig för att jag berättat om refuseringar och hjärtesorger. Men det drabbar ju alla! Det är det som är grejen. Eller okej, refuseringar drabbar inte varje kvinna på gatan, men de allra flesta som försöker komma in på en skönlitterär bana.

Drömfångare i Buenos Aires.

Drömfångare i Buenos Aires.

Malin Kivelä tar fasta på det här i sitt tal till Arvid Mörne-vinnarna. Jag var inte själv på plats under festen, men Förlaget publicerade talet på sin webbsida och Kivelä uttrycker det så bra:

“Vem är jag som tror att det jag tänker, det jag skriver, kan intressera någon, kan vara lika viktigt eller viktigare än det någon annan skriver? Vem är jag som tar mig den här tiden, att sitta stilla och bara tänka, långsamt? Fila på ett kommatecken. För det andra: det man skriver, det är alltid länkat till skam. Dels handlar över hälften av alla texter om skamfyllda situationer eller känslor. Grovt beräknat.

Dels är skammen så närvarande i olika stadier av skrivprocessen: I att presentera det man skrivit, i att stå där och vara den person som har skrivit det här. Att få en text ratad är skamligt förstås.”

Vem är jag som tror att det jag skriver ska intressera någon? Jag tror att det är en rätt så vanlig tanke. I vissa fall är den till och med helt hälsosam. Att ha total hybris och tro att det en producerar är det bästa någonsin är kanske inte en speciellt bra taktik. Men att inte tro på sig själv alls är en lika dålig taktik.

Drömmarna då?

Att dela med sig eller inte och skammen som kopplas ihop med det och sedan skammen kring skammen – liksom varför skäms jag för att drömma högt?

Tidigare i vår skulle vi göra en vision board i Friday Lab. Alltså bläddra i tidningar för att hitta bilder och texter som tilltalar oss och klistra ihop det hela till en drömtavla. Med limkladdiga fingrar visualisera det vi drömmer om, det vi vill nå.

Jag funderade länge om jag ska publicera min vision board och blotta vad jag drömmer om. Jennifer bloggade nyligen om sina tidigare och berättade hur det gått med de drömmarna, men lämnade (klokt nog?) de nuvarande drömmarna ute från bloggen. Jag har inga gamla vision boards, utan bara den här nya som blickar framåt. Ska jag verkligen publicera detta? Och varför egentligen? Är det ens nån som bryr sig? Eller tänker folk att jag skryter (hur det är möjligt att skryta med drömmar är dock lite oklart) eller helt enkelt har fått storhetsvansinne? Men jag tror att jag skulle må bra av lite storhetsvansinne. Jag är en extremt rationell människa som borde bli bättre på att drömma stort och öppna upp för nytt i stället för att rata det som omöjligt. Drömmar och rationalitet är inte en jättekonstruktiv kombination om en verkligen vill nå något utöver det vanliga. Eller så tror jag i alla fall.

Så här kommer de – mina innersta drömmar och förhoppningar. Eller åtminstone lite klipp och klistra med sånt jag råkade hitta i de tidningar jag bläddrade i. Vad tror ni, kommer jag att uppnå mina mål?

upload.jpg

0

4 svar

    1. Tack Maggie och vilken fin vision board du gjort!

      Just med den här kände jag att den knappast bjuder på så mycket överraskningar för folk som känner mig. Kanske inte så konstigt att jag vill inspirera andra, sälja många böcker och trivs i rampljuset, hehe! 🙂

  1. Jag tror att det handlar om just det här att man är så rädd för vad andra ska tycka och så fort någon annan vågar dela med sig av sina drömmar så känner man på en gång att det känns lättare att också själv göra det. Jag tycker du är så grym som delar med dig av drömmar, tankar och ja, sådant som kanske kan vara svårt att dela med sig av. Det är både intressant samtidigt som det inspirerar mig massor! Jag har mycket drömmar inom mitt företag som jag funderat på att skriva om, men just kanske av samma orsak inte ännu skrivit om, just med samma rädsla om att vad folk ska tycka och tänka. Så tack för att du inspirerar och ursäkta för en kommentar i form av en roman 😉 <3

    1. Tack Corinne och härligt om jag kan inspirera dig! Jag tänker ofta så här: kan det jag skriver hjälpa ens en människa lönar det sig.

      Ser fram emot att höra mer om dina drömmar. Antingen på bloggen eller ansikte mot ansikte! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

skriva

Vi har en litterär agent

Redan ifjol sa Anne att vi ska testa på att skicka deckaren till en litterär agent innan vi skickar till förlag. För ett par år sen hade jag kontakt med en svensk agent för min chicklit (den som

Läs mer »
drömmar

Ett halvårsbokslut

Idag har jag mer eller mindre gjort min sista arbetsdag innan semestern. Innan jag kan ta 100 procent ledigt är det lite småsaker att fixa. Jag ska lämna in redovisningen för stipendiet jag fick från Kulturfonden för Sverige

Läs mer »