Vi träffas alltför sällan men när vi väl gör det är som om vi hade setts i går. Jag vet inte hur många timmar jag hängt på Soc&kom med de här fantastiska människorna, hur många fester vi fixat trerätters för närmare hundra personer, handlat absurda mängder mat på tukkun (partihandeln), burit upp öl för Nylles trappor, stigit upp tidigt nästa dag för att städa eller ordna en sillis.
Med de här människorna har jag skrattat och gråtit och lärt mig så mycket om vänskap. Ju äldre vi blir, desto mer sällan träffas vi och det är synd. Men när vi umgås glömmer alla liksom bort det. Alla pratar i mun på varann, fyller på kompisens skumpaglas, ploppar ner isbitar i snapsglasen för att kyla ner den rumsvarma Koskenkorvan. Vi skrattar så högt och länge att flera av oss får ont i käkarna, några måste torka bort tårar ur ögonen. Vi skrålar snapsvisor tillsammans. För det mesta låter det inte bra men ingen bryr sig. Viktigast är att vi alla sitter runt bordet den här kvällen. Tillsammans.
