Att vänta på stipendiebesked – och sedan få ett ja

I dag är en del av det finlandssvenska kulturfolket jätteglada, andra jätteledsna. Det är naturligtvis Årets Stora Stipendiedag när Kulturfonden meddelar vem som får stipendium. Jag har suttit och uppdaterat mejlen säkert en miljon gånger i dag. Nu i skrivande stund har det gått 37 minuter sedan jag fick första mejlet – ett nej på ett ettårigt arbetsstipendium. Det är självklart att det hade varit otroligt häftigt med ett så stort stipendium men det är ingen överraskning att jag inte fick det.

Men jag har också skickat in två projektansökningar och uppdaterar mejlen som en galning medan jag väntar på besked. Några tusenlappar skulle verkligen vara välkomna – och ett fint erkännande för att Kulturfonden tror på mig som skribent. Också här är jag helt inställd på ett nej i och med att jag fick ett stipendium på 3000 euro i fjol (och ytterligare ett från Taike på 4000 euro), så jag har verkligen inget att klaga på.

Men visst visst visst hoppas jag. Jättemycket. Å andra sidan går det rätt bra med mitt företag just nu så det är ingen direkt katastrof att …

Och just mitt i den här meningen såg jag att jag fått två mejl varav rubriken i det ena var: Ansökan nr 150427 beviljad. HURRAAAH! Jag fick 3000 euro för att skriva min chicklit! Kan knappt tro det alltså?! Minns ni den? Jag skrev råmanus under NaNoWriMo 2016 och efter det har det stackars manuset legat och väntat på min uppmärksamhet. Så här beskrev jag romanen i min ansökan:

“Allt jag (inte) ångrar är en tvättäkta finlandssvensk chick lit/romance – en genre som knappt existerar i Svenskfinland. Romanen är en finlandssvensk Bridget Jones och läsaren får följa med på ett äventyr i Helsingfors och Österbotten. Boken handlar om jakten på kärlek samt om drömmar och missförstånd. Med mitt skrivande vill jag fylla ett hål i den finlandssvenska litteraturen och ge en röst för dagens unga kvinnor på ett underhållande och medryckande sätt. Det är en varm och humoristisk berättelse med det finlandssvenska perspektivet i fokus. Och med ett lyckligt slut – som sig bör inom genren.”

Sedan hösten 2016 har jag knappt tänkt på manuset så jag har faktiskt inte nån aning om vad jag skrivit. Antagligen är det mesta riktigt skräp, men hej, jag har 50 000 ord att utgå ifrån. Redan före stipendiebeslutet hade jag ju bestämt mig för att bearbeta romanen medan jag väntar på kommentarer på Nationen. Så det första jag ska göra är att läsa igenom hela manuset och se vad som kan vara kvar (knappast så mycket) och vad jag måste göra för texten. Så otroligt spännande att läsa en text jag själv skrivit men inte minns? Är ni nyfikna på att läsa ett litet utdrag? Klicka på hjärtat eller hojta till så ska jag publicera här.

Och tack tack tack Svenska Kulturfonden! Jag är så otroligt glad och tacksam för att ni vill stöda mitt skrivande, det betyder jättemycket för mig. Och du som inte fick bidrag: sök nästa år igen! Själv sökte jag stipendium i fyra (!) år tills jag fick mitt första i fjol. Och skriv skriv skriv. Eller måla, musicera, vad det än är du gör. En gammal sanning är att de som når sina mål är de som inte ger upp. Så var inte en av dem som ger upp. <3