Jag brukar säga att jag aldrig behöver stirra på ett blankt papper hemskt länge innan orden börjar rinna ur mig. En av mina superkrafter är faktiskt att jag skriver mycket och snabbt, jagar väldigt sällan ord. Så klart ibland, men för det mesta rinner texten ur mig.
På sistone har jag snarare känt att skrivglädjen rinner ur mig. På ett teoretiskt plan vill jag ju skriva men motståndet är enormt. Kanske jag skrivit för mycket annat i år? Jag räknade just ut att jag skrivit närmare 90 artiklar för olika kunder i år. Om vi tänker att jag varit ledig i ungefär sex veckor, innebär det att jag skrivit i medeltal två artiklar i veckan. Och egentligen är det ju inte så mycket (på en vanlig redaktion är det vanligt att spruta ur sig en artikel per arbetsdag), men så har jag ju också översatt en hel del texter plus skrivit på eget.
Att jag är trött eller mätt på orden kan nog också bero på att vi närmar oss slutet på året samtidigt som jag närmar mig det slutliga slutet med Nationen. Med tanke på att jag jobbat med romanen i över fem år är det kanske inte så konstigt att jag börjar känna en viss sorg över att texten snart inte längre är min, utan allas. Samtidigt som jag längtar efter att bokjäveln ska skickas till tryckeriet.
Så otroligt paradoxalt det här skrivande livet alltså.
Foto: Kelly Sikkema / Unsplash
Sen känns det ju också ganska dumt att gnälla här i bloggen. Allt detta är väl inget problem. Väl. Eller det är ju inte det. Men jag är bara så insyltad i mitt eget liv (så där som man tenderar att vara) och glömmer liksom att lyfta blicken och se vad jag åstadkommit. Tidigare i veckan träffade jag en kompis för första gången på närmare ett år och hon påminde mig om hur häftigt det är att min andra bok kommer i vår.
Jag blir ju faktiskt tvåboksförfattare! Men (för det finns ju alltid ett men i våra snurriga hjärnor) jag har ju vetat det redan i ett år, alltså att Nationen blir utgiven. Min hjärna har redan hunnit processa och normalisera det. Det är typ mitt normaltillstånd (hur sjukt det än låter). Och i stället för att känna mig otroligt stolt och glad känner jag mig dålig för att jag inte arbetat mer på min chicklit.
Håhå alltså. Jag hör ju det själv när jag säger det högt. Att det faktiskt kan vara helt bra att stanna upp och bara njuta. Eller snarare: släppa kraven och bara skriva.
Just nu längtar jag faktiskt så otroligt mycket efter mer kravlöst skrivande. Jag tycker att Ellens nya princip om att använda en tiondel av all sin tid för något som bara är roligt och kreativt verkar så himla bra. Att skriva utan någon som helst tanke på en slutprestation. Nu måste jag bara försöka anamma den principen. Lättare sagt än gjort.
Foto från en kurshelg jag deltog i 2017. Saknar skrivarkurserna och de spontana övningarna!
För jag vill så himla mycket hitta tillbaka till det kreativa och kravlösa. Göra skrivuppgifter som aldrig behöver bli något annat än en kreativ stund för mig själv. Att bara låta orden rinna ur mig utan att tänka på vad det måste bli. Och nu kommer det knasiga: jag tror jag behöver mer regler för mig själv för att verkligen kunna göra allt det här.
I höst har jag ju kört med nytt veckoschema, alltså jobb-jobb måndag och tisdag och kreativa dagar resten av veckan. Det har gått jättebra att främst jobba måndag och tisdag (med undantag för en timme per dag ons-fre som jag gett mig själv tillstånd för), men sen att få de där kreativa dagarna att falla på plats har varit så otroligt mycket svårare.
Dels har jag känt mig rätt så trött och dels kanske bara lite borttappad. Men en gammal lärdom är att prata högt om sina problem (eller i detta fall skriva om det på bloggen) och vips blir allt plötsligt lite lättare att hantera.
I slutändan är det ju bara jag som lider av alla osynliga hinder jag lägger upp för mitt skrivande och det är också bara jag som kan röja hindren. Jag måste helt enkelt bli lite strängare med mig själv under mina kreativa dagar, eftersom jag vet hur stort motståndet är – också under de perioder jag tycker att det är roligt att skriva. Jag vill ju skriva, men drar mig ändå för det. Det är lite som träning. Så himla jobbigt att komma i gång och då får man kanske börja med milt tvång för att så småningom ramla in i den sköna rutinen.
Vad brukar du göra när du känner dig fast och inte vet hur du ska hitta rätt?
P.S. Jag läste nyligen ett intressant inlägg på engelska kring skrivande: Writing for carrots
0
4 svar
Wow, fem år … Och jag känner igen det där med att det normaliseras fast det ju egentligen är någonting alldeles fantastiskt. Man har någonstans gått vidare i huvudet långt innan faktisk publicering. Knäppt.
Haha ja, Nationen har varit med LÄNGE. Jag tror jag skrev de första anteckningarna våren 2014, hehe.
Och ja, hur knäppt är det inte hur snabbt saker och ting blir normala? Om man typ skulle bli drottning/president/statsminister så skulle man säkert i början vara så där SHIT WOW, men efter en tid så är det ju det nya normala?
Är inte det så att man blir riktig författare först när man gett ut två böcker? eller kommer jag ihåg fel? Jag tycker någon sa det nångång och det lät spännande.
Enligt vissa definitioner ska man ha skrivit två böcker för att kallas författare, men det finns en massa olika åsikter kring det. För att få gå med i författareföreningen måste man ha skrivit två skönlitterära böcker, så det blir aktuellt för mig i vår!