Amos Rex eller köandets olidlighet

I går kväll köade Markus och jag i över två timmar för att se teamLab-utställningen på Amos Rex. Ja, vi var inte de enda som ville se utställningen som stänger nu på söndag. Det nya konstmuseet öppnade i augusti och både då i början och nu på slutet har det ofta varit kö. Vi kanske borde ha besökt utställningen nån gång i oktober, men väntade med besöket eftersom Markus önskade sig ett museikort i julklapp och inträdet är 18 euro (gratis med museikortet). Själv får jag gå gratis i och med att jag är medlem i Journalistförbundet.

Så i går kväll, lite efter sju på kvällen ställde vi oss i kön. Först kändes vädret inte så kallt men så småningom började min tår frysa. Kön var lång men tog ibland stora steg framåt – åtminstone i början. Men i ett skede kändes det som om kön stod helt stilla. Jag gick ibland in i museishopen för att värma mig, köade 20 (!) minuter inne på Cafe Java för två dyra och inte alls goda kakao, sprang till matbutiken för att köpa karelska piroger när jag blev hungrig och ändå kändes väntan olidlig.

I går kväll skrev faktiskt en finlandssvensk kompis som bor i Sverige till mig och frågade: “Alltså av ren nyfikenhet. Vad är det alla köar till? Jag googlade och fick fram en utställning på Amos Rex som startade redan i augusti … Kan det verkligen vara denna?” Haha jepp! Hon tyckte vi var knäppisar hela högen och jag är väl kanske lite benägen att hålla med. Men när en köat i 1,5 timme är det inte läge att ge upp!

Däremot är köer och jag ingen speciellt bra kombination. När jag står i en kö är det lite som när jag är hungrig. Jag kan inte koncentrera mig på nåt annat än på att jag ska få mat eller att kön ska ta slut och jag irriterar mig på allt. När vi köat i närmare två timmar ser vi skylten “keep calm an queue on” och jag blev mest arg. Jag tänkte flera gånger på att nån borde vara smart nog att sälja varma drycker till folk som står i kön. Där kunde denna nån verkligen casha in. Efter ett tag började jag tänka på att museet borde bjuda alla i kön på varm saft som lite tröst eller ens ordna lite tåaktiverande pausjumppa. Det borde finnas uppskattningar på hur lång tid det tar att köa, typ “står du här kan du räkna med att det tar 1 h att komma in”. När klockan närmar sig 21 och museet ska stänga klockan 23 (och biljettförsäljningen 45 minuter före det) borde någon gå och säga till människorna längst bak i kön att det är lönlöst att köa för att det inte finns någon chans att de ska komma in. Och så vidare.

Det fanns så många saker jag tycker att museet borde ha gjort bättre och helt enkelt informerat mer. På sociala medier har jag sett att folk önskat sig att det skulle gå att köpa biljetter på förhand (som det går att göra på flera ställen utomlands) och det lär de nu fundera på. Köerna har så klart skapat en massa “gratis” reklam, men också massvis med irritation och köldbesvär. Samtidigt fattar jag att det här är en ny situation och att de redan förlängde öppethållningstiderna var ju en bra sak, men uppenbarligen är det många som skulle vilja se utställningen som inte har nån chans till det. Utställningen kan inte heller förlängas i och med att nästa utställning redan är på gång. Men å andra sidan är det ju häftigt att ett museum lockar så många besökare. Få se om det håller i sig också under nästa utställning.

När vi äntligen kom in på museet kände jag knappt av mina tår och var mest irriterad, men ändå nöjd för att vi faktiskt kom in. Själva utställningen var väl cool men när en känner sig genomfrusen efter två timmar i kö känns inget speciellt inspirerande längre. Visst var själva tekniken otroligt häftig och det var kul att jaga ödlor och fjärilar i det mest instagrammade rummet, men jag kände ändå lite att “jaha, var detta det vi köade för?”. Men kanske det mest faktiskt beror på att jag blev så irriterad i kön och fick så kallt. Jag hade antagligen uppskattat utställningen mer utan så lång kö och med lite färre människor där inne.

Kylan har hängt med hela dagen i dag. Jag känner mig fortfarande frusen och hoppas att det inte utvecklas till en förkylning. Egentligen hade jag tänkt gå på BodyCombat men jag orkar inte och det känns som att kroppen inte har nån extra energi för ett så hårt pass just i dag. I stället ska jag köra dag två av Dedicate med Adriene (som Malin tipsade om på sin blogg). Alltså en 30 dagars yogautmaning. Ja ja, jag är en kliché men allt för att min arma rygg skulle börja må lite bättre. Så nu ska jag byta om till träningskläder och fixa undan dagens yogapass och så hoppas vi att jag slutar frysa.

Har du varit på Amos Rex? Vad tyckte du?