Kan jag vara någons mentor?

Bli mentor 2018–2019! Så löd ett ett mejl som skickades ut till alumner vid Helsingfors universitet för några veckor sedan. Jag läste på om hur mentoreringen fungerar och tyckte det lät intressant, det skulle alltså gälla mentorering av studerande. Jag tänkte, varför inte? Jag gillar att dela med mig av min kunskap och mina erfarenheter och vill gärna uppmuntra andra att jobba för sina drömmar och fundera över vad de egentligen vill göra i livet. Just nu förändras arbetslivet i rasande fart och “vanliga” jobb kanske inte längre finns om ett tiotal år – vem vet?

När jag kollade vem som varit mentorer under senaste omgången blev jag lite modfälld. De flesta var betydligt äldre än jag, var höga chefer och kändes allmänt bara hundra gånger mer kompetenta och vuxna än jag. Jag kände mig som en bluff men skickade ändå in en ansökan till programmet. Kanske de har brist på unga människor som kan och vill vara mentorer? Kanske de gärna skulle ha fler svenskspråkiga grupper?

Och kanske har jag faktiskt något att ge.

Nej, jag har inte suttit på nån hög post i ett renommerat företag och har inte heller över trettio års erfarenhet av arbetslivet. Däremot har jag över tio års erfarenhet av journalistyrket – jag har jobbat med radio, tidning och webb. På två språk dessutom. Jag har gett ut en roman (och håller på med några böcker till), varit min egen chef i snart sex år, designat min egen webbsida, byggt ett stort nätverk av människor, översatt massvis med texter, bevisligen inspirerat bloggläsare osv osv.

Allt jag har gjort grundar sig på ett genuint intresse, nyfikenhet och passion. Jag vill så otroligt mycket och vägrar ge upp på vägen. Och det är just det jag skulle vilja förmedla vidare. Jag läste i går Malins funderingar om att vara en självutnämnd coach och att eventuellt börja erbjuda konsulttjänster. Varför inte? Hon skriver att folk redan brukar höra av sig till henne och lite så är det för mig också, jag är en sån som folk frågar.

Fastän jag vet att jag har mycket att ge kändes det nästan lite pinsamt att skicka in min ansökan till mentoreringsprogrammet. Tänk om jag helt missuppfattat grejen? Men å andra sidan: vad är det värsta som kan hända? Att det inte blir något. Och det är sist och slutligen inte så farligt. Vi måste bli mindre rädda för att få ett nej. Men vad skrev jag i min ansökan då? En punkt handlade om vad jag skulle fokusera mentoreringen på och jag skrev ner följande:

1. Att vara sin egen chef. Allt fler är tvungna att leda sig själva i arbetet, hur fungerar det i praktiken?

2. Arbeta som frilans. Finns det jobb inom mediebranschen? Går det verkligen att överleva som frilans?

3. Vikten av nätverk. Ingen klarar sig ensam och att ha ett bra nätverk hjälper oberoende av om du vill starta eget eller om du vill jobba som anställd.

4. Framtidens arbetsliv. Ska vi verkligen jobba 9-17 varje dag eller finns det andra sätt att se på arbetslivet?

5. Kreativitet och drömmar. Att våga följa sin dröm och satsa på den, hur banalt eller omöjligt det än känns.

Vad säger du? Låter det intressant? Tror du att jag kunde bli en bra mentor? Har du själv haft en mentor eller coach? Vad har du fått ut av det? Jag hade ju en tre månaders coaching i våras och det gav mig så mycket. Helt annat än det jag hade förväntat mig och ändå helt rätt grejer. Ibland behöver vi ju bara prata med varandra – svårare än så behöver det inte vara. Och prat, det kan ge så otroligt mycket.