Eftersom det var en del som gillade poesitorsdag känner jag att jag väl kan köra på – åtminstone ett tag till. Jag har några dikter som blev ”över” från NaPoWriMo, så har jag en del i diverse arkiv och så kanske jag helt enkelt måste skriva nytt? Men jag tycker ändå att poesi fortfarande känns lite knepigt för mig.
Jag känner mig liksom lite löjligt när jag postar det här. ”Inte tror nu väl nån att jag tror att jag är bäst i världen på att skriva dikter? Nog fattar väl folk att alla de här dikterna är skrivna på typ fem minuter, helt oredigerade och …” Ja, så här håller jag på och resonerar med mig själv. Och men kanske just därför är det viktigt att fortsätta?
13.4.2018
denna olycksdag skiner solen
vi bär knytblusar
dricker vårens första terrassöl
denna olycksdag står vi upp
säger ifrån
fortsätter kampen
17.4.2018
det värsta som kan hända
är att hon får allt
allt hon någonsin drömt om
vad ska hon sen göra
när drömmarna är uppfyllda
var hittar hon nya?
29.4.2018
ibland tänker jag
att det mest radikala
en kvinna kan göra
är att inte dra in magen
