För tretton år sedan i februari firade jag och mina klasskompisar att vi klarat av alla gymnasiekurser, då väntade ”bara” själva studentskrivningarna. I vår skola hade vi abi-halare (overaller) som tradition och jag hade så klart också en. Jag spraymålade min rosa och på ryggen skrev jag ”75 kg kärlek”. Som 18-åring skrev jag alltså ut min vikt på en overall jag skulle hänga runt i en hel dag tillsammans med alla mina klasskompisar.
Än i dag förstår jag inte att jag ”vågade” göra det. Tänk att jag inte brydde mig om att jag inte var normsmal, utan till och med lite tjock (om en ser till BMI – som för övrigt är en riktigt skräpig skala). I dag tycker jag att det var så otroligt modigt av mig. Jag ägde min kropp med den texten.
Jag har aldrig varit smal, men jag har aldrig varit jättetjock heller. I dag väger jag över 80 kg och ”borde” väl gå ner i vikt enligt någon allmän hälsorekommendation. Men vet ni vad: jag bryr mig faktiskt inte så mycket. Jag är absolut inte smal, men min kropp funkar för det mesta finfint. Så länge jag orkar spela en handbollsmatch och springa en löprunda är jag nöjd och glad.
På sistone har jag ändå funderat väldigt mycket på kroppspositivitet. Jag har velat skriva något om det på bloggen men funderat väldigt mycket på om jag är ”tillräckligt” tjock och varje gång känt att det här inte är min fight att fightas. Fastän jag inte har en normsmal kropp kan jag ändå köpa alla kläder i vanliga klädaffärer, jag ryms bra i ett flygplanssäte och jag tror de flesta faktiskt inte ens ser mig som tjock. När jag tänker på mig själv är inte heller tjock alls det första jag tänker på.
Varför skriver jag om det här nu då? Jo, för att Ellen skrev ett så himla fint och bra inlägg om just det här. Hon har hittat de orden jag aldrig hade hittat, så tack för det Ellen. <3 Alla har vi kroppsnojor – också jag, men kroppspositivitet ska handla om det här Ellen skriver om:
”Gradvis blir #bodypositivity lite smalare, lite vitare, lite mer normativ, lite mer lik precis vilken reklam som helst. Och plötsligt är min kropp precis lika freakshow där som över allt annars. Det som skulle va min trygga zon.”
Samtidigt uppmanar jag just dig och alla andra att älska din kropp. Jag lovar: du blir inte lyckligare av att gå ner fem kilo, men du blir garanterat lyckligare om du äter din bulle eller kakbit utan att känna dåligt samvete. Vill du däremot absolut inte äta bulle, gör inte det. Men låt inte bli på grund av bikini 2019 eller något annat lika utseendefixerat. Jag tänker så här: livet är till för att levas och så länge min kropp hänger med är allt bra. Eller som jag skrev i april:
Jag laddar upp en bild på Insta stories där jag skriver ”här jobbar vi inte för beach 2018 utan beer 2018”. På bilden syns magkorvarna mer än tydligt. Jag älskar min kropp och allt den klarar av men samtidigt är det otroligt ångestladdat att ladda upp en sådan bild. Ska jag verkligen tvinga mina magkorvar på folk? Alla kommentarer jag får bevisar att vi behöver visa upp alla sorters kroppar.
Precis som på ett ungerskt badhus. Här ryms kroppar i alla storlekar, former och färger. En kropp är en kropp är en kropp. Det finns varken bra eller dåliga kroppar. Det finns bara kroppar.
0
2 svar
75 kg kärlek är ju en perfekt boktitel! Skriv den!
Haha, kanske! Bara jag är klar med bok nummer två, tre och fyra. Ehehheheh.