Jag cyklar fram på gator som en gång varit mina, kanske är de fortfarande det. Jag cyklar i gassande solsken, i solnedgången, genom natten. Den här staden är fylld av tidigare hemadresser, platser där så mycket hänt. Jag har kanske inte förstått det just då, men nu efteråt kan jag rita min egen Berlinkarta. Fylla i luckor med minnen jag nästan glömt bort. Jag minns sånt som inte längre finns och som inte heller går att få tillbaka. Och inte vill jag heller ha det.
De tre första nätterna bor jag hos mina släktingar. I samma lägenhet jag och min dåvarande pojkvän flyttade till i januari 2013 för några veckor före vi fick vår första egna lägenhet. I mina släktingars lägenhet började jag skriva min debutroman. Jag minns att jag sa det åt min kille som kom hem från träningar en måndag kväll: ”Vet du vad jag just gjorde? Jag tror jag började skriva en roman.”
Det är över fem år sedan jag flyttade till den här staden. Mycket har ändrats. Jag har ändrats. Den där trevande drömmen om att bli publicerad författare har blivit verklighet. Jag har fått mitt hjärta krossat mer än en gång och jag har hittat mig själv gång på gång. Fem år så mycket, jag var en annan då.
Jag cyklar på de här gatorna. Under fem dagar har det blivit närmare 100 kilometer. Men Berlin är platt, det finns knappt uppförsbackar. Eller nerförsbackar för den delen. Jag trampar och trampar och trampar. Tar mig fram överallt med cykel, låter vinden svalka mig under resan men anländer med svetten rinnande från pannan ner i ögonen. Är glad över att jag inte lyckades köpa ett månadskort på flygplatsen. Vem vill åka U-Bahn om det går att susa fram på en cykel?
Den här staden har gett mig så mycket och för varje gång jag återvänder minns jag varför jag gör det. Här känner jag mig fri, här kan jag andas, här får jag vara precis vem jag vill. ”Det är lättare att vara tre veckor ensam i Berlin, än tre veckor ensam i Helsingfors”, motiverade jag för en kompis. Och det är sant. Här är jag aldrig ensam. Här har jag alltid staden och massvis med nya möjligheter. Här hör jag hemma.
2 svar
Jag har alltid hävdat att jag alltid kommer att bo kvar i Nykarleby. Så testade jag bo i Vasa ett par år under studietiden men mådde usch och ville bara hem till småstadens lugna lunk. Så med det sagt så dras jag väl alltid tillbaka hem till Nykarleby 🙂 Nu är det redan 9 år sedan jag kom hem igen, och nu tänkte jag inte pröva någon annan stad mer 😛
Låter underbart att du hittat stället där du trivs allra bäst. För mig är Helsingfors min trygga punkt men längtar ständigt till Berlin och Latinamerika… Är väl en vandrare till själen. 🙂