Bluffsyndromet vs drömlivet

I morse vaknade jag i lugn och ro, utan väckarklocka som vanligt. Jag läste en artikel om pojkband och lyssnade i 45 minuter på Westlife (sån nostalgitripp!) i sängen medan jag läste bloggar och chattade med en kompis. Sedan lagade jag frukost, chillade och hade coaching – något jag ska skriva om senare.

Dagen fortsatte med att jag plockade upp en bok på biblioteket, testade en ny lunchrestaurang och läste medan jag åt. Sen kom jag hem och sov en tupplur, jobbade med en översättning och cyklade sen iväg för att träffa min syster för en löprunda. Igår var jag hos frissan mitt på dagen, åkte till botaniska trädgården och skålade i champagne för stipendiet jag beviljades i måndags.

Ser mitt liv alltid ut så här? Verkligen inte. Förra hösten jobbade jag mer än någonsin och var så trött att jag knappt orkade tänka något nytt, än mindre vara kreativ. Nu i vår har jag haft ganska lämpligt med jobb men efter höstens takt känns det så konstigt. Jag borde väl rimligtvis jobba mer för att vara en ”värdig” samhällsmedborgare?

Just nu lever jag mitt drömliv. Jag har intressanta och för det mesta välbetalda jobb som jag får betalt för, jag har fått stipendier som möjliggör att jag kan satsa på skrivandet utan att behöva stressa för ekonomin och de allra flesta dagar bestämmer jag helt själv vad jag vill göra och när.

Ja, jag har verkligen inget att klaga på just nu men i morse kunde jag inte låta bli att fundera på när någon kommer och knackar på min dörr och spräcker min lilla bubbla och avslöjar min bluff. Det är typiskt att framförallt (unga) kvinnor känner att de är en bluff, men jag är faktiskt förvånad över hur bra mitt liv ser ut. Får en ha det så här bra?

”Trots yttre tecken på kompetens är de som lider av bluffsyndromet övertygade om att de är ”bluffar” och inte förtjänar den framgång de har nått.” – Wikipedia

Nu är ju inget i mitt liv helt slumpartat – jag har ju faktiskt jobbat hårt. Både som frilansare och som författare. De senaste åren har jag mer eller mindre konstant haft något som snurrat i bakhuvudet. En liten stress som leder till att jag hela tiden känt att jag måste ha ”glömt något”. Fastän jag trivs med och har själv valt den här tillvaron så är framförallt den ekonomiska osäkerheten stundvis väldigt slitsam.

Men tack vare allt mitt hårda jobb hittills har jag lyckats skapa den här drömtillvaron och nu ska jag träna på att verkligen uppskatta det jag har och strunta i de tankar som försöker säga att jag är en bluff som borde skaffa ett ”riktigt” jobb. Jag förtjänar faktiskt de stipendier jag fått nu.

Lider du av bluffsyndromet och hur tacklar du det? Har du några bra tips till mig eller andra som funderar i samma banor?