Tack Svenska Kulturfonden!

Tre gånger tidigare har jag fått negativa besked. Och det förstår jag. En opublicerad författare har så klart mycket sämre chanser till att få ett bidrag för sitt skrivande men visst har det känts surt ändå.

I dag när jag kollade mejlen såg jag att jag hade fått två mejl av Kulturfonden. Det stod faktiskt redan i rubriken ”Ansökan behandlad” och ”Ansökan beviljad” men jag fattade typ ingenting. Ni vet den där stunden när en plötsligt ska försöka ta in information men fattar inget av orden en läser?

Men efter tre (svåra, ehe) år var det min tur att få ett stipendium. Svenska Kulturfonden har beviljat mig 3000 euro för att skriva klart Nationen!!! Jag blev så lättad att jag började gråta. Jag är så otroligt tacksam över detta, 3000 euro är en enorm summa pengar för mig. Men mer än pengarna är jag stolt och glad över att de tycker att det är värt att satsa på mig och mitt skrivande.

Och du som inte fick pengar – jag vet exakt hur det känns. Det är jävligt och störande att ingen förstår vilken fantastisk idé en har på gång. Själv fick jag söka fyra gånger för att få ett stipendium, men nu var det min tur. Nästa gång är det kanske din!

För att jag är så euforisk just nu tänkte jag att jag skulle bjuda på en liten karamell. Den pinfärska inledningen till Nationen. Jag har inte hunnit redigera texten så mycket än, men så här ser det ut för tillfället. Läsglädje!

ASTRID

”Nej helvete”, mumlar Astrid när hon öppnar dörren till toaletten. Hon vänder om mitt i steget och tränger sig fram i den smala korridoren mellan fylleglada gulisar som står i täta klungor. På en av sofforna sitter en tjej med rödgråtna ögon och mascaran utsmetad överallt. Den svarta cocktailklänningen i tubmodell har hasat ner så att bh:n syns och hennes vänner tvingar vatten i henne.

”Sandra det är okej, det kan hända vem som helst”, säger en av tjejerna och stryker den gråtande över håret. ”Du drack ändå ganska många snapsar.”

”Men jag är så pinsam”, hulkar tjejen och drar i klänningen som inte rör sig en millimeter uppåt.

Astrid har lust att gå fram till henne och säga att allt blir bra, att hon vet hur det känns. I stället fortsätter hon mot städskåpet och nappar med sig en trasa, ett par diskhandskar och en flaska mr muscle och tränger sig sedan tillbaka igenom festen. Hon stannar en stund vid målningen av mommo. Tavlan hänger bland alla andra kuratorsporträtt, men mommo är den första kvinnan i raden. Hon är klädd i en mörkblå sammetsklänning, på det grönvita nationsbandet hänger nationens ordnar på rad. Mommo ser lugn och självsäker ut.

Astrid fortsätter mot toaletten och funderar på om mommo också brukade städa på nationen. När de pratar om nationsliv är det mest fester, vänner och möten mommo berättar om. Inte så mycket städturer och fix. Först flera år senare har Astrid förstått hur censurerade berättelserna var, men för henne blev nationen något magiskt. Urgamla traditioner, vackra klänningar och roliga fester. Inte så mycket nerspydda toaletter och klibbiga golv.

***

Det här kommer antagligen att ändras cirka hundra gånger om, men just nu börjar romanen så här. Jag hoppas du blir sugen på att läsa mer!