Förra veckan var minst sagt galen. Jag vet faktiskt inte om jag nånsin intervjuat så många människor under en vecka eller jobbat med så många olika uppdragsgivare och projekt på så kort tid. I dag när jag vaknade var min första tanke att jag skippar frukosten på kontoret. Det fanns liksom ingen chans att jag skulle orka ta mig dit (fastän jag går dit på några minuter) – eller att jag skulle orka börja jobba genast efter det. I stället bestämde jag mig för att förra veckans kaos måste kompenseras med en snällvecka.
Inget brinner i knutarna så jag behöver inte stressa ihjäl mig, jag hinner gott och väl ta några lugna andetag och sen ta itu med med to do-listan. Jag har på sistone läst flera artiklar som handlar om att väldigt många människor i arbetsför ålder inte återhämtar sig tillräckligt från jobbet – vi jobbar för mycket och vilar för lite och att hela tiden pressa på kommer aldrig att leda till något bra.
Själv är jag helt slut efter en galen vecka. Det blev inte mer än 34 arbetstimmar sammanlagt, men det kändes som minst 70. Jag kan inte låta bli att fundera på om jag är svagare och mer vek än alla andra när jag blir så här slut efter en vecka? Eller är jag bara uppmärksam på min egen ork? Oberoende så tror jag att vi borde fästa mer uppmärksamhet vid hur mycket vi faktiskt orkar med. Dessutom tror jag inte på att allt arbete kan mätas eller jämföras i timmar. Och framförallt tror jag att vi inte ska jämföra oss med andra. Själv råkar jag vara snabb och effektiv när jag jobbar (jag kan faktiskt inte jobba på nåt annat sätt), men det suger också musten ur mig totalt.
Favoritfrukosten på Roots i Berghäll.
“Du måste jobba hårt för att nå dina drömmar – hårdare än någon annan.” Jag har sett den här (ande)meningen rätt mycket de senaste veckorna. Grundtanken är det väl inget fel på, det är rätt så uppenbart att det krävs arbete för att nå något utöver “det vanliga”. Romaner skriver inte sig själva och ett företag blir inte framgångsrikt utan arbete, men: måste vi verkligen jobba så hårt hela tiden? Jag hör själv till dem som vill så otroligt mycket och skulle gärna ånga på i 100 km/h, men inser att min ork måste vinna över min otålighet. Jag har faktiskt inte så bråttom.
Så den här arbetsveckan inleddes i sängen med nyaste avsnittet av Vår tid är nu och så bjöd jag mig själv på frukost på favoritkaféet. Med lite snällhet i kroppen kändes det i alla fall lite lättare att börja med jobbet. Jag har fortfarande några oskrivna och/eller ofärdiga artiklar från förra veckan som ska bli färdiga plus att nu sätter höstens projektjobb i gång på allvar. Så många bollar i luften fortfarande, men veckan blir inte alls lika galen – tur det! Eftersom många verkade gilla redovisningen av min vecka tänkte jag att jag fortsätter med konceptet.
Veckans gulligaste intervjuobjekt.
Vecka 41
Måndag: Skrev utkast till två artiklar, jobbade med en översättning och fixade med projektjobbet. Ser fram emot att nolla huvudet på kvällens handboll. Känns som om att både kropp och hjärna väger minst 500 kg, men det ska väl lite svett råda bot på.
Tisdag: Morgonyoga på kontoret. Läsa igenom artikelutkasten och skriva klart dem & skicka till intervjuobjekten/uppdragsgivare (är i lite olika faser). Börja gå igenom materialet i projektjobbet. Korrekturläsa översättningen.
Onsdag: Möte med projektet. Skriva ut förra veckans sista (och mysigaste!) intervju. Fixa med alla kvitton till min bokföringsbyrå för årets tredje kvartal. BodyCombat och BodyBalance på kvällen.
Torsdag: Layoutmöte om bilagorna/broschyrerna jag är redaktör för. Korrektur av artikeln jag skrev dagen innan. På eftermiddagen ska jag till frissan och är sugen på lite omväxling!
Fredag: Göra klart allt som blivit ogjort under veckan, förhoppningsvis fundera lite extra på bloggen. Eventuellt plocka upp ett skrivprojekt. Om jag orkar.
Lördag: Helsingforsmarthorna ordnar klädbytardag, vilket verkar skoj! Ska nu i veckan försöka samla ihop lite kläder jag inte längre använder och förhoppningsvis byta till mig nåt fint!
Söndag: Läsa bok, laga mat, sova länge. Inga måsten.
Ett nyvärpt ägg – jag har nog aldrig hållit i ett så färskt ägg och hade lust att stjäla med det hem, men det kanske inte hade uppskattats. I stället fick jag med mig en påse äppel som jag ska koka sylt/mos på.
Förhoppningen är att vara avsevärt mycket piggare nästa veckas måndag än i dag och känna att min hjärnverksamhet inte är så seg som nu. Dessutom är jag inte en speciellt trevlig människa när jag är trött och stressad (vem är nu det iofs?). När jag är trött har jag inte heller så mycket lust att göra nåt utan vill bara ligga i soffan och slökolla tv – vilket definitivt är bra mellan varven. Men det ska också göra riktigt gott att svettas bort lite trötthet och seghet på handbollsplan om en timme.
Känner du att du får tillräckligt mycket vila? Eller känner du en konstant press att prestera och visa att du är värd din lön/ditt jobb? För sanningen är ju att vi lever i ett sjukt prestationssamhälle och det kan vara så otroligt svårt att tagga ner – speciellt om en upplever att “alla andra” verkar ånga på utan några större problem och når dröm efter dröm. Men så är det så klart inte. Och kom ihåg: inget går sönder av att du vilar en dag. Däremot kan du gå sönder om du inte vilar. Och det vill du väl inte?
P.S. Du har väl inte missat min recension av debutromanen Bara lite till som handlar om just det här. Jennifer skrev också en jättebra recension på boken!
0
4 svar
Jag lyssnar jättemycket på mig själv och hur jag orkar sedan jag var utbränd för 8 år sedan (!). Jag jobbar inte mer än 24-30h per vecka, och mer skulle jag inte förmå i kombination med att vara en semi-snäll och fungerande mamma.
Så fint att du hittat ett system som funkar för dig. Jag undrar hur länge vi ska hålla på och hetsjobba och när 20–25 timmar per vecka blir det normala? Jag hoppas det inte tar så länge!
Tack för alla bra inlägg! Känner igen det här från egentligen alla kreativa människor i min omgivning inklusive mig själv. Att vi kreativa går helt in i det vi gör och därför är totalt fokuserade och effektiva när vi arbetar. Vilket innebär att vi jobbar betydligt snabbare än andra men då också har ett större behov av pauser mellan varven. Min kompis som konsultar som copy writer fakturerar faktiskt även pausen, för henne är det en del av processen att ex jobba superintensivt och sen ta paus och fylla på energi innan hon går på’t igen. Medan någon annan kan jobba i maklig jämn takt och få lika mycket gjort som hon får på sin jobb + paustid. Dvs kunden betalar samma i båda fallen men arbetsprocessen skiljer sig åt. Alla är olika, vissa trivs med att lunka på i åtta timmar / dag medan andra vill spurta och sen pausa. Alla borde inte behöva stöpas i samma form…
Viktigt att ta vara på sig själv. Vore olidligt att bli sjuk av stress och inte kunna göra nåt!
Tack Helena! Ja, alla har sin egen takt och ingen takt är sämre eller bättre. Viktigast är att hitta det sätt som fungerar för en själv – och sedan se till att inte jobba för mycket. Känner igen mig själv i din beskrivning av din kompis, borde kanske börja fakturera för pauserna på nåt sätt?