Förra veckan skrev jag här på bloggen att en hektisk jobbhöst nu byts ut mot en betydligt lugnare vår. En vecka senare får jag väl säga att jag hade ganska fel. Jättejättefel. Jag har nämligen massvis med jobb. Missförstå mig rätt nu: som frilans är det livsviktigt att få nya uppdrag och jag är jätteglad över att många kontaktar mig (och de får gärna fortsätta med det). Men …
… jag undrar när jag ska hinna skriva?
Hela hösten var jag tvungen att lägga Nationen längst ner på to do-listan för att mitt riktiga jobb måste gå först. Det är ju en av fällorna och baksidorna av att vara frilans – en vet aldrig när jobben plötsligt slutar komma. Just nu ser det visserligen ut som om att jag får jobb på löpande band och inget har hittills varit sådant jag ens skulle vilja tacka nej till. Det är roliga uppdrag och bra betalt.
Så vad gnäller jag då?
Nå för att jag längtar efter att få skriva ostört, att få fördjupa mig i min text. Redigera, tänka om, stryka, skriva nytt. Jag har inte varit i en ”skön” skrivfas på så otroligt länge. Visst jobbade jag med ”Vad heter ångest på spanska?” ända fram till att boken gick i tryck i juli men det var ju mest finlir. Och nu längtar jag så efter att ha tid för att skriva. Att få skriva ostört, att bara få hänga med min text.
Att jobba är också kul, men helst vill jag ju hänga i Karis bollhall med handisstjärnan Micke!
Just nu är jag otroligt glad över att jag spontanbokade min Stockholmskryssning. Åker alltså i morgon och är tillbaka på fredag morgon. I dag har jag därför jobbat så effektivt som möjligt för att på båten ha tid för de personerna jag hittills varit tvungen att ignorera, nämligen Mikael, Astrid och Saga.
I morgon på morgonen är jag ännu journalist von Kügelgen, men från och med eftermiddagen planerar jag vara författare von Kügelgen i stället. Okej? Hör du det universum? Ge mig skrivro! Snälla!
P.S. Kulturfonden & co: snälla skicka lite stiependiepengar senare i vår. Pliis?
0
