fbpx

Lyssna på kroppen

Jag brukar säga att jag har en bra kropp. Den är bra för att den påminner mig om att röra på mig och den påminner mig om att varva ner. Ibland blir jag irriterad på att min kropp lägger sig i, kan den nu inte klara sig en stund till? Men i ärlighetens namn är jag tacksam, min kropp tar hand om mig och mitt arma huvud med sina varningssignaler.

Jag skämtar ofta att jag inte behöver någon PT, min rygg säger ifrån när jag inte tränat. I somras vaknade jag nästan varje dag till ryggont, jag hade gärna vaknat på grund av att jag var pigg och ville stiga upp, men fick i stället inleda morgonen med att lägga mig på golvet och tänja ryggen. I höst har jag tagit tag i träningen. Resultat? Nästan inget ryggont (förutom den ena veckan då jag tränade dåligt). Överlag mår jag också bättre om jag tränar, att svettas är min bästa terapi.

Min kropp ger också andra signaler. När jag är (för) stressad och uppvarvad får jag herpes på underläppen. En riktigt irriterande grej som ibland dessutom gör riktigt ont. Men jag ser mitt herpes som ett tecken på att kroppen säger ”kvinna, ta det lite lugnare, inget blir bättre av att yra på”.

Herpes är ju också den ultimata skämssjukdomen. Det är ju sååå äckligt. I verkligheten har cirka 85 procent av finländarna viruset, men alla får inte blåsor. Själv minns jag inte när jag fått herpes, men nån gång på dagis eller i lågstadiet. Men oberoende många år före jag hånglat för första gången. Så absolut inget att skämmas för (och inte heller fastän en skulle ha fått det pga hångel). Själv är jag nogamed att säga att jag har herpes och låter inte någon dricka ur mitt glas eller äta från samma tallrik. Tidigare kunde jag skämmas när jag sa det, nu konstaterar jag det bara.

En bild från en soligare och bättre dag. För ingen vill se mitt sjuksura fejs.

En bild från en soligare och bättre dag. För ingen vill se mitt sjuksura fejs.

I går kväll meddelade min kropp igen att det blivit för mycket allt möjligt på sistone och jag vaknade med ont i halsen och har i dag överkonsumerat ingefära och hoppas att jag slipper den värsta snorsjukdomen. Det var meningen att jag just nu skulle vara ombord en sverigebåt för en liten skrivsemester med mig själv, i stället ligger jag i soffan och försöker slappa.

Jag tänker mig att min kropp försöker säga åt mig att jag måste vila och då får jag väl försöka lyda enligt bästa förmåga. Dricka lite jaffa, läsa en bok, kolla på tv-serier. Sånt behöver kroppen också för att kunna orka alla andra dagar.

Vad säger din kropp till dig? Och brukar du lyssna? Och visst kommer du ihåg att vara snäll med kroppen? Med snällhet menar jag en lämplig blandning av träning, sömn, choklad och annat som just din kropp behöver.

0

8 svar

  1. Kroppen är klok. Jag har dock inte alltid varit så bra på att lyssna på min. Men jag har blivit bättre på det. En klassiker är ju att bli sjuk, eller känna sig sjuk, när det varit för mycket för länge. Typ som att man håller på och blir förkyld, men så blir man det ändå inte. Man behöver bara vila.

    1. Ja jag hoppas att min förkylning och krasslighet går om med några dagars vila. Skönt ändå med en kropp som säger ifrån och meddelar att det är dags att ta det lite lugnt. 🙂

    1. Ja så är det ju. Men nu börjar jag tycka att min kropp fått tillräckligt med vila, jag vill bli friiiiisk! 😀

  2. så viktigt inlägg, och så fint skrivet. tror många lever så frånkopplade från sina kroppar idag. jag mediterar mycket, inte särskilt ambitiöst men regelbundet, och det har ökat min kroppskännedom. och kroppsvänskap. plus att vara gravid och föda barn och amma barn, det har funntis något så fysiskt i det som liksom dröjt sig kvar som en starkare koppling till kroppen.
    det blir ju så mycket bättre när man lyssnar på den, den där kroppen.

    1. Tack Ulrika! Meditation låter jättebra och nåt jag absolut borde börja med, men jag har ju inte ro (ehe) för det. För mig är det också otroligt viktigt att få träna, svettas riktigt ordentligt.

  3. Med tanke på att program du har haft det senaste halvåret så kanske det inte är så konstigt att din kropp säger Morijens. Var rädd om dig. Det finns ju bara en Kugge och hon behövs. <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

drömmar

Ett halvårsbokslut

Idag har jag mer eller mindre gjort min sista arbetsdag innan semestern. Innan jag kan ta 100 procent ledigt är det lite småsaker att fixa. Jag ska lämna in redovisningen för stipendiet jag fick från Kulturfonden för Sverige

Läs mer »
livet

Vad är en blogg utan ord?

Jag skulle vilja säga att det var med bloggen som allt började. Det är sanning med modifikation. Allt började mycket tidigare. Jag var blott fem år och drömde om att bli författare. Om att skriva historier. Om att

Läs mer »