I dag har jag varit singel i ett halvår. Dagarna går och jag noterar till exempel att tandkrämstuben som köptes samma vecka som förhållandet tog slut också börjar ta slut. Symboliken i det här är ju fullständig nonsens, men det är ändå sånt jag lägger märke till.
Daniela frågade under frågestunden: Vad var det allra svåraste/jobbigaste med att bli singel? Nu ska du Daniela äntligen få ett svar!
Det jobbigaste var att förlora sin närmaste människa. Det finns inte längre någon som kan snacka igenom saker med mig här hemma. Speciellt när jag jobbar hemifrån och inte har så många kollegor så var det skönt att kunna debriefa med någon annan efter arbetsdagen. Han hejade också på mig när jag våndades med mitt skrivande och pushade mig vidare.
Alla människor behöver närhet och att plötsligt inte längre ha det är konstigt. Visst har jag ju en massa fina människor i min omgivning, men det är ju ändå inte riktigt samma sak. Och en kan ju inte slänga in sig i något nytt helt genast heller – eller det kan åtminstone inte jag.
Har en varit tillsammans i nästan fem år och bott ihop i ungefär 2,5 år är det så klart jättekonstigt att plötsligt vara för sig själv, men jag har ju bott ensam tidigare och varit singel största delen av mitt liv så det här är ju inget nytt. Men fyfan det är tråkigt att laga mat bara för sig själv. Haft noll inspiration att laga mat, blä!
Det bästa däremot är att jag har min frihet. Missförstå mig rätt nu, jag var också fri i mitt förhållande, men det är en annan sorts frihet som singel. Jag skulle knappast ha åkt till England (hade inte haft råd med det utöver vår planerade sommarresa) och jag skulle knappast vara på väg till Argentina om fem (!) veckor. Jag skulle kanske inte ha träffat en del människor jag träffat nu och gått miste om någon upplevelse – vem vet.
Ett uppbrott ändrar också en som människa. Klart att jag till stor del är samma människa som för ett halvår sedan, men det är också mycket jag lärt mig om mig själv och om livet som jag är tacksam över. Det här är världens störst kliché, men jag har verkligen vuxit och förhoppningsvis blivit en lite bättre typ.
Men det allra viktigaste: fastän det gjorde ont att det tog slut förstår jag också nu varför det gjorde det. Allt har sin tid och vi hade vår. Nu väntar andra äventyr och människor runt hörnet. Och jag tror att det kommer att bli hur bra som helst.
0
6 svar
Åh, kan så känna igen mig.
Kram på dig Ida! Tyvärr är det här ju något extremt universellt – de flesta går igenom de här känslorna. Känns lite konstigt att "fläka ut mig" här på bloggen, men tror också det är viktigt att prata om det här.
Fint skrivet.
Tack Simona! Blev så himla glad när jag såg din kommentar. Kram!
Ligger efter i bloggläsandet och så många fina inlägg du har skrivit här, särskilt detta.
"Allt har sin tid och vi hade vår." <3
Tack Jennifer! <3