Jag redigerar. Igen. Jag stirrar på mina ord. Ömsom hatar, ömsom älskar. Jag har några krångliga kapitel som jag vet att jag måste jobba mycket med för att det ska lyfta och bli bättre.
Eller nej. Jag ljuger. Jag redigerar inte.
Jag städar. Jag jobbar (med sånt jag får betalt för). Jag skickar iväg ett antal mejl. Jag surfar på Facebook och internet. Jag lagar mat. Jag gör tusen andra saker i stället och nu nu nu måste jag tvinga mig själv att sätta mig ner framför min text och mina krångliga kapitel.
De lär ju inte bli bättre av att jag inte gör något åt dem. Men varför tar det emot så mycket?
0
4 svar
Känner så igen mig i din beskrivning. Haha.
När jag håll på så ett par dagar brukar jag sparka mig själv i baken och tvinga mig själv att sätta mig ner, i värsta fall kopplar jag ur routern.
Så nu får du en spark och en utmaning av mig. Klarar du av en timma att redigera utan avbrott?
Tack för sparken i baken! Det har gått riktigt bra med redigeringen (eller åtminstone har det gått framåt). Bara att tvinga sig själv till att göra det, eller hur? 🙂
Det kommer, ibland jobbar hjärnan på med att försöka lösa de åt dig fast du gör en massa andra saker. Jag håller tummarna! 😃
Tack Gabrielle! Så är det väl, pauser behövs också!