Berlin har slängt omkring på mina känslor. Å ena sidan känner jag mig väldigt kreativ här, men ändå känns det som om jag är i en svacka (som nog pågått längre än själva resan). Har inte alls hunnit med allt jag hade tänkt mig inför resan, men jag hade väl kanske lite orealistiska förväntningar. Oberoende så har det verkligen varit en fantastisk resa och jag har kanske ändå fått lite distans till många grejer (fastän jag antagligen kommer att inse det ordentligt först senare). Så jag har absolut inget att klaga på, ändå är det nåt som skaver.
När jag fick äta här på The Bowl kände jag mig bara lycklig och tillfreds. Bättre bilder är på kommande bara jag får dem från kameran till datorn.
Problem nummer ett just nu är mitt andra manus som jag kallar Nationen. Jag läste hela manuset från början till slut här och kan väl konstatera att 2/3 av manuset är helt okej, sista tredjedelen är riktigt skit (jag överdriver inte) och nu måste jag börja tackla texten. Men mer om det i ett annat inlägg.
Problem nummer två, tre och fyra är att jag hela tiden känner att jag borde göra något eller att jag glömt något. Jag tycker också att jag skrivit rätt dåliga artiklar på sistone (vilket inte stämmer, för jag fick beröm senast i dag för en frilansartikel). Försökte också mig på första hemuppgiften för litterärt skapande och tyckte texten blev bara skräp.
Men varför känner jag av den här svackan? I princip går det mesta uppåt och framåt. Jag går på LittSkap, jag har mitt drömjobb, jag skriver, jag har möjligheten att resa, det är otroligt kul att göra podd – i senaste avsnittet snackar vi om misslyckanden vilket känns ganska rätt just nu. Jag borde verkligen inte gnälla, men det känns som om jag skulle ha en spärr i huvudet just nu. Tur att jag är en som ganska snabbt hoppar från en känsla till en annan, så jag räknar med att det här går om fort. Redan i morgon känns allt säkert bättre och jag undrar vad i fridens namn jag bloggade i dag.
Nåja, nu ska jag i väg på en sista middag med Minna här i Berlin. Saknar den här staden redan. Vet inte när jag kommer tillbaka nästa gång. Men jag vet att Berlin finns kvar, det känns tryggt. Mottot på bilden under är också bra att tänka på när en känner sig lite nere.
Alla sa: det går inte! Sen kom en person som inte visste det och bara gjorde det.
8 svar
Hög femma åt dej!Ibland bara går inte saker och det känns att något inte är bra fast det mesta egentligen är bra. Ibland är en mera självkritisk och ibland är det otroligt svårt att vara kreativ och skapa. Det bara känns som om en inte vill och så önskar en sig kalla ankas jobb på margarinfabriken där det inte behövs tankearbete alls. Men där sku det ju inte vara roligt att vara allt för länge.
Jag tror du har rätt och att det snart går om! Eller jag håller tummarna för att det går så och att saker känns bättre snart igen!
Tack Lisa för din kommentar! Precis som jag gissade känns allt lite bättre i dag (fast jobbet med manus nr 2 är fortfarande skrämmande).
Det låter tungt, jag känner ofta så. Ibland undrar jag om jag prioriterar karriär för mycket i mitt liv, och som du beskrev alla positiva karriärmässiga grejer började jag tänka på att det som ”inte stämmer” kan ha mer med ditt inre att göra. Jag tror aldrig en kan utveckla sina inre förmågor för mycket, jag tror dom flesta mår bra av sjävreflektion och att vara ärlig mot sig själv etc. Jag hoppas du mår superbra snart igen, på alla plan! Dina bilder från berlin är helt sjukt najs.
Tack Hanna! Du har rätt i att det är mycket karriärmässiga grejer på gång, samtidigt som jag känner att jag får göra just det jag vill (och utveckla mina inre förmågor). Skrivandet är ju det bästa jag vet fastän jag ibland river mig i håret. Har väl bara varit en lite väl intensiv start på det nya året. Mycket nytt och många svar som jag väntar på. Men allt blir bättre när dagarna blir längre och vi får lite mer ljus hit upp i Norden. 🙂
Blä, svackor är så tråkiga – men dock oundvikliga! Tycker dessutom alltid att de dyker upp när man minst anar det, dvs. när allt egentligen borde vara bra. Jag är också i en svacka nu. Boken är ute och jag har kort deadline på uppföljaren. Jag skriver varje dag och det blir bara skit känns det som. Men. Jag vet ju att det är så här det är så jag skriver ändå. Sida upp och sida ner med skit. Har jag tur är det inte lika skitigt när jag läser om en månad, har jag otur får jag arbeta om en massa – men det gör ju vi författare ändå så det är ju egentligen ingen ko på isen! 😛 Det tråkigaste är ju egentligen den där molande, negativa känslan man bär inom sig. Men den försvinner ju förr eller senare. Tror det hör till skapandet, ibland är det skit och ibland är det topp och det är jäkligt oklart varför det är det när det är det! 🙂 Bara kämpa på så lovar jag att du snart är uppe ur svackan!!!
Ja så är det ju, det går upp och det går ner. Förstår att du är i en svacka. Måste kännas tomt efter att boken äntligen kommit ut samtidigt som det är mycket jobb med tvåan. Jag vet ju ändå att du kommer att klara det! (Och du har ju en testläsare här redo att ta sig an texten, det vet du ju!) Men som du skriver är den där känslan det jobbigaste. Tycker ofta att jag inte ens kan greppa den, allt känns bara dumt och så känner man sig löjlig osv osv. Meeeeeen det blir bra, för oss båda! 🙂
Kan verkligen relatera till det här! Känner mig som en sån enorm flopp ibland. Antar att det hör till för många av oss, hur ”bra” (vad nu än sen det betyder) vi än har det, att det är en del av våra personlighetsspektrum bara. Tänker att flerdimensionalitet måste ju vara en god egenskap särskilt hos författare. 😉 Bra motto där på slutet!
Tror alla känner sig som en flopp ibland (impostor syndrome). Men haha, flerdimensionalitet är säkert bra för författarskapet. 😀