Att gnälla lite på internet

I mitt senaste inlägg gnällde jag över att jag inte riktigt kom någon vart med min redigering. Att kroppen nästan stretade emot och jag sköt upp jobbet gång på gång på gång. Den här gången hjälpte det tydligen att gnälla lite på internet. Ungefär genast efter att jag klickat på publicera öppnade jag dokumentet i Scrivener och började skriva.

Fram till just nu har jag avverkat nio kapitel av trettiofyra. Alltså tre om dagen. Om jag fortsätter i samma takt ska jag vara klar nästa veckas söndag. Antagligen kommer jag att sätta lite fart på och sikta på typ torsdag.

För det är nu så att det här manuset sjunger på sin sista visa innan det är dags för förlagen att säga sitt. I torsdags hade det gått exakt tre år sedan jag skrev de första orden och jag vill inget hellre än skiljas från min text.

Förstå mig rätt. Jag tror fortfarande på mitt manus men nu börjar gränsen komma emot. Jag orkar inte med en vända till med åsikter från något nytt håll innan jag skickar iväg. I stället sparar jag krafter till den slutliga redigeringen (tillsammans med förlaget). För jag tror, hoppas och vill så himla mycket att texten ska vara klar så då är den väl det?

Åtminstone kan den inte bli extremt mycket bättre om jag inte väljer att vänta i ungefär fem år till. Så kunde man också göra, men då skulle man nog aldrig komma någonstans utan bara hoppas på att nästa, eller sen nästa grej kommer att vara den där panggrejen. Min panggrej ligger antagligen minst tio år framåt i tiden och för att komma till den punkten måste jag börja med något. Just nu är detta något Vad heter ångest på spanska?

Oj oj, det här blev ju väldigt flummigt. Men ville bara säga högt och tydligt att det är på gång. För då har jag inte längre nån chans att backa, haha. Hoppas ni har en fin lördag!

Det är dags för mitt manus att göra som den där pingvinen längst fram – att hoppa!