I förra inlägget skrev jag om att ytterligare en redigeringsrunda väntar mitt manus som jag stretat på med sedan januari 2013. Jag vet att texten har ändrats massvis från de första orden jag skrev ner men i går grävde jag fram dokumentet ur datorns gömmor och ögnade igenom lite av texten. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det var så otroligt otroligt dåligt (och nu överdriver jag inte det minsta). Jag fattar inte att mina tidiga testläsare inte sagt åt mig att jag gör bäst i att lägga ner hela skiten. Men nu är jag tacksam för att de trodde på mig – fastän jag inte är klar på ett tag ännu.
Det här är och har varit en lång process och en process då jag lärt mig massvis. Framförallt om hur man bygger upp en historia, vad som gör skönlitteratur till just skönlitteratur. Utan hjälp utifrån skulle jag antagligen fortfarande harva omkring i min dramaturgiskt dåliga historia som inte skulle ge någon läsglädje åt någon. Därför tycker jag att det är intressant att lyfta fram Yvonnes kommentar på förra inlägget:
”Själv tror jag att jag skulle kunna acceptera att språket korrigeras, men helst skulle jag vilja ha min story och mina personer i fred.”
Skulle jag inte ha insett och sett bristerna i min story skulle det aldrig ha haft nån chans att bli en tryckt roman. Jag behövde hjälpen för att hitta till historien jag försökte berätta. Hur många skrivhandböcker och romaner jag än läst och i princip ”visste” hur en roman är uppbygd kunde jag inte skriva mig till en roman utan all den hjälp jag fått.
Alla kommentarer har gjort mig ödmjuk men också bättre. Ibland har jag blivit ilsken eller ledsen för att folk inte förstååååår vad jag försöker skriva. Men det hjälper inte mig ett dugg att säga att det är fel på testläsaren som inte fattar (framförallt om jag får samma kommentar av flera läsare). För faktum är att det funnits stora brister i både mina karaktärer men också i min story.
Vill man skriva – och framförallt om man vill göra det bra – måste man skippa stoltheten och i stället ta till sig då någon kommer med konstruktiv kritik. Visst finns det också kommentarer som jag struntat i, men det gäller att se vad som faktiskt gör historien bättre utan att man behöver skriva något som inte känns naturligt för en.
Hur mycket går du med på att ändra i en text/ett arbete om du får konstruktiv kritik?
0
6 svar
Tack för förtydligandet, det låter väldigt intressant! Jag ligger lite på efterkälken med mitt NaNoWriMo-manuskript, men hoppas fortfarande på att få inklämt 50 000 ord på de där 30 dagarna… just nu är jag bara drygt halvvägs.
Tack för inlägget! Du har säkert rätt! Det är bara så svårt att föreställa sig då man inte skrivit någon roman tidigare… alltså, vad det kan tänkas vara som inte fungerar, och hur det kan förbättras osv. Och visst ska man ta till sig konstruktiv kritik vad det än gäller.
Frågan blir då vad som är KONSTRUKTIVT och hur man avgör det, för hur man än försöker, så kommer ju aldrig alla människor i världen att tycka att det man skrev var bra, eller orka läsa det. Det är väl snarast det jag funderar på. Alltså, jag har läst flera utgivna romaner som jag inte tyckt har varit särskilt bra. Ändå har någon tyckt att de har varit värda att ge ut. Och sen finns det andra romaner som jag tycker oerhört mycket om och som andra anser vara en besvikelse och inte alls bra. Så, var går gränsen för när det blir personligt tyckande… ”nej, inte ska fru A i boken ha en röd klänning, historien blir bättre om klänningen är grön”?
Jag är fortfarande nyfiken 🙂
Haha, klänningens färg spelar absolut ingen roll, det kan jag lova. 🙂 Och visst handlar det om tycke och smak, men så kan det också finnas en helt objektiv och konstruktiv åsikt om att t.ex. huvudkaraktären inte utvecklas tillräckligt.
Så var fallet för mitt manus – jag hade en nog en idé om nån sorts utveckling men jag hade inte tänkt igenom det hela. Tack vare kommentarer från både proffs och ivriga testläsare har jag lyckats utveckla berättelsen. Lägga till sånt som saknas (som kanske bara finns i mitt huvud) och ta bort sånt som är överflödigt.
Väldigt sällan är kommentarerna på detaljnivå, det handlar snarare om vad en historia vill förmedla och hur man ska kunna fördjupa det budskapet. Sedan är det ju upp till skribenten själv att avgöra vad som är viktigt för just den egna berättelsen. Jag tror ändå att man inte ska förälska sig i sina ord för mycket utan faktiskt försöka se texten ”utifrån”.
Så här ungefär: Jag vill ha kvar min berättelse och allt sånt, men det jag skickar till ett förlag är ett förslag, att så här hade jag tänkt mig – och det jag vill ha i gensvar är hur jag gör det bättre, berättelsen tätare eller luftigare, karaktärerna fördjupade, språket förstås. Jag kan böja mig för det mesta bara jag förstår varför och det brukar inte vara så mycket ändå, utan så att jag ser hur texten växer för att nån säger skriv om där och där. Men själva berättelsen blir inte en annan.
Du beskriver det så bra! Jag hade ju enorma problem med att få ihop en vettig berättelse, så där har jag fått ändra massor, men jag har ju gjort precis som JAG vill. Den berättelsen fanns nog underliggande någonstans, men krävde x antal versioner och blickar utifrån för att verkligen framträda.
Det var ett bra svar, Mia! Så är det säkert. Och om man på vägen dit är tvungen att ”kill a few darlings” så kanske man får lov att stå ut med det…