I år har det gått 50 år sedan Höstvisan uruppfördes. Jag minns inte att vi skulle ha sjungit den hemma när jag var liten, men jag älskar den sången. Det är kanske det finska vemodet och Tove Janssons fantastiska text och de allt mörkare kvällarna som får känslorna att svalla fram. Kan lyssna på sången hur många gånger som helst utan att tröttna.
I kvällens Vega visor spelades flera versioner upp av Höstvisan, så vill du göra en djupdykningen i höstmelankolin ska du absolut lyssna på programmet! Nedan en av många många versioner av Höstvisan.
https://www.youtube.com/watch?v=dC93ebwZr1M
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.
Hösten är inte endast mörker, gårdagens väder var alldeles underbart!
4 svar
Åh. Höstvisan. Någon gång i lågstadiet uppträdde en mängd körer i Finlandiahuset och sjöng bland annat Höstvisan. Och att jag minns hela grejen beror på att jag senare, som äldre träffade en annan tjej som också varit med och att vi båda mindes samma grej, nån svimmade. Kanske mitt i Höstvisan. Och den är så fin så fin.
Vilket minne! Men ja, otroligt vacker sång och text.
Ååh! Senast igår på morgonen spelade jag den på repeat medans jag sminkade mig och drack kaffe. SÅ härlig sång!
Ja! Kommer aldrig att tröttna på Höstvisan.