Förväntningar och inställningar

Jag vet inte varför, men jag trodde att alla skulle tycka att jag är helt galen som vill skriva romaner. Jag trodde alla skulle säga att det inte blir till något och att det är onödigt att ens försöka. Nu har det ju visat sig att jag hade fel fel fel. Majoriteten av dem jag talar med vill peppa och uppmuntra mig. De tycker det är kul att jag försöker och vågar.
Reaktionen är inte så konstig, eftersom jag reagerar likadant om någon berättar om ett spännande projekt för mig. Det är ju roligt när folk förverkligar sig själva. Må det nu sen vara böcker eller matlagning eller deathmetal.

Mitt nyaste projekt handlar om örhängen. Jag har startat upp ett företag (väntar nu på att namnförslaget ska godkännas) och så ska jag börja sälja örhängen gjorda på skumpakorkar. Var det här något jag planerade? Absolut inte, det bara hände. Jag postade en bild på skumpaörhängen på Instagram, fick massvis med positiva kommentarer och bestämde mig lite huxflux att börja tillverka mer och sälja dem.

Första paret som jag gjorde till mig själv.

Enda ”problemet” är att min skumpakonsumtion inte är helt på topp, alltså lyckas jag inte producera helt tillräckligt material själv. Igår stack jag in mig på en restaurang och en champagnebar här i Helsingfors och frågade lite försiktigt om de eventuellt kunde spara korkar åt mig. Väntade mig ett surt svar, fick i stället leenden och löften om att jag skulle få plocka upp korkar hos dem. Var nervös helt i onödan!

Massproduktion!

Vad försöker jag säga med allt det här? Kanske att det fortfarande finns hopp för mänskligheten. Det finns många bra, peppande och fina människor runt omkring oss som kan hjälpa oss framåt. Man ska inte heller döma ut sina projekt själv, bara köra på och se hur det slutar!