Nån dag förra veckan insåg jag att vi faktiskt inte längre bor i Berlin. Att det är över. Jag har ju hela tiden vetat det men att på riktigt förstå att jag inte längre kan cykla till Ali Baba och köpa världens godaste falafelbröd för tre euro, inte kan gå omkring på Berlins gator och upptäcka något nytt och helt enkelt inte andas den där smutsiga Berlinluften är något helt annat. Visst kan jag alltid åka tillbaka, hälsa på, men det är ju inte riktigt samma sak.
Berlin är en konstig stad. Framför allt en konstig huvudstad. Det är smutsigt, snuskigt och inte särskilt vackert i Berlin. Fastän det är trångt finns det samtidigt så otroligt mycket utrymme. Utrymme att vara sig själv, förverkliga sina drömmar, testa på allt möjligt. I Berlin finns massvis med startupföretag, extremt duktiga konstnärer och musiker, nya restaurangkoncept. Staden andas en kreativitet som är svår att inte se.
Till exempel vet jag inte om jag skulle ha lyckats skriva ett romanmanus i Helsingfors. Eller säkert skulle det ha hänt förr eller senare men i Berlin kunde jag helt enkelt inte låta bli. Samtidig inser jag vilken kliché jag är – åker till Berlin för att förverkliga mig själv. Men den staden råkar vara så himla bra för det. Och för mycket annat.
Kommer nog att sakna Berlin (och alla vänner) i höst och i fortsättningen. Nånstans inne hoppas jag på att ännu nån gång få bo där igen. Fastän folk tjatar om att allt i Berlin var så mycket mer spännande, intressant och nyskapande på 70-talet eller 90-talet. Eller egentligen närsomhelst före nu. Kanske en del grejer var ”bättre” förr, men jag hävdar att Berlin fortfarande är en av världens mest intressanta städer. Fult och smutsigt men jag älskar det.
Har också lovat samla lite Berlintips i ett inlägg. Helt bra att jag gör det innan jag glömmer allt själv.
En av mina första bilder från Berlin. Jag blev glad varje gång jag såg TV-tornet.
