Jag har så enormt stor respekt för författare som har ett helt vanligt 9 to 5 jobb och ändå har tid att skriva. I Berlin levde jag ju lyxlivet – åtminstone ur ett tidsmässigt perspektiv. Jag hade hur mycket tid som helst och sällan stressigt. Däremot har de senaste veckorna varit mer eller mindre galna. De sista veckorna i Berlin gick åt att flyttpacka och fixa, sedan flyttade vi i en vecka (eller körde upp i en vecka), och sedan vi kommit till Finland har jag fixat och städat hemma, jobbat på radionyheterna på Yle, jobbat med Addeto precis som vanligt, mejlats om frilansuppdrag och hängt med kompisar och familj.
Några timmar här och där har jag haft tid att titta på mitt manus, men det har verkligen varit flyktigt. Så jag förstår verkligen inte författare som gör det vid sidan om allt annat, som till exempel Peppe. Hur får ni ihop så mycket text? När hinner ni redigera? Fattar inte. Nu borde jag ta en ledig dag (jobbade i princip alla dagar förra veckan, antingen med Addeto eller på Yle), men sitter ändå och mejlar om frilansuppdrag och redigerar Addetotexter. För jag måste ju göra det också.
Längst ner på listan finns manuset. För åtminstone än så länge så är det inte det jag livnär mig på. Och fastän det skulle bli publicerat (drömmen!) så inser jag ju att jag inte kommer att livnära mig på det då heller. Som tur är gillar jag att skriva. För att skriva böcker (eller i mitt fall manus som det ska kallas) är ungefär det galnaste man kan göra, det är nämligen hemskt få som tjänar sitt levebröd på att författa. Men samtidigt är skrivandet ungefär det roligaste och mest lärorika jag gjort i hela mitt liv!
