Att vara en skrivande människa

När jag i augusti fyllde år skämtade jag att jag varit författare i trettio år. Jag skrev ju min första bok när jag var blott fem år gammal.

I verkligheten har jag varit författare, eller kanske snarare en människa med målsättningen att bli författare, i nio år.

I januari 2013 skrev jag de första meningarna av det som till slut blev Vad heter ångest på spanska?. Jag har berättat den här historien så ofta att den börjar kännas mer påhittad än verklig. Så där som det går med historier man berättat alltför många gånger.

Bara några dagar innan jag öppnade ett dokument som jag döpte till 1.docx hade jag flyttat till Berlin med min dåvarande pojkvän. Jag visste att jag skulle ha ett helt år på mig att förverkliga min skrivdröm. Den där skrivdrömmen som funnits sedan jag var fem år.

Jag började skriva utan att ha någon egentlig aning om hur man gör. Men hur ofta vet man hur man ska göra något innan man faktiskt gjort det? Jag skrev och skrev och skrev och i augusti 2017 höll jag min debutroman i handen.

Efter det har det blivit två böcker till (den tredje väntar på besked om utgivning) plus att jag påbörjat inte mindre än tre (!) romaner till. Varav alla tre under det senast året. Inser jag nu.

Jag är en skrivande människa. En författare. En sån som skriver.

Men jag är också en människa som vill skriva mer. Skriva bättre. Skriva roligare. Skriva mer lockande. Skriva andan ur läsaren.

Jag vill skriva. Helst varje dag.

Jag vet inte om behovet att skriva växer ju mer jag skriver, eller om det alltid funnits där och äntligen får ta sin rättmätiga plats?

Jag vet också att det är jättelätt att inte skriva. Att halka ur sin skrivrutin, inte skriva något på veckor eller månader. Att tappa lusten. Eller snarare: tappa den där rutinen. Ramarna som håller ihop det hela.

För kanske det ändå är så att behovet för att skriva växer ju mer jag skriver.

Samtidigt minskar motståndet. Ett motstånd som är tillbaka snabbare än jag kan ana. Rutin föder rutin föder rutin. Både när det gäller att skriva och att inte skriva.

Om det går ett par dagar, eller i värsta fall en vecka utan att jag rört mitt manus känns det som att jag ska bege mig ut på en polarexpedition i baddräkt och utan kompass. När det egentligen bara handlar om att klä sig tillräckligt varmt, leta fram kompassen och traska iväg. Ett steg i taget.

Under lördag och söndag hängde jag på mitt kontor för att delta i tredje kurshelgen av Författarskolan (tyvärr alltså på distans). På kontoret hittade jag ett citat som jag skrev ner i ett häfte i augusti:

”Det var en gång en målare som inte visste vad han ville. Då sade duken: oroa dig inte, jag gör det själv. Måla den första färgen, de andra kommer sedan att följa efter av ren nyfikenhet.”

– Göran Augustson (1936–2012)

Det är ju exakt detta som det ofta handlar om. Att måla första färgen. Skriva första ordet. Vet man inte vilket ord man ska börja med kan man stjäla någon annans och fortsätta där.

Att skriva handlar om att våga börja men också om att våga fortsätta.

Med nio skrivande år bakom mig vet jag att jag bara är i början. Att jag börjar gång på gång på gång för att någon gång, senare, kunna fortsätta.

För att kunna skriva måste jag skriva. Just så enkelt är det. Och förbannat svårt.

Men jag väljer att tro att det är enkelt. Det är ju bara ord som jag ska rada i rätt ordning. Bara göra det bästa jag vet. Och göra det så många gånger tills jag gör det jävligt bra. Nej ännu bättre.

För vad skulle jag vara om jag inte skulle skriva?