En av mina bästa (och ibland kanske också sämsta) egenskaper är att jag inför de flesta stora utmaningar tänker: Men hur svårt kan det vara?
Likt en Pippi Långstrump som utan någon som helst rädsla i kroppen säger ”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert”. Enligt många (även mig själv) har jag ett osunt bra självförtroende. Eller åtminstone en något omänsklig tro på hur mycket jag kan eller är bra på.
I början av månaden var jag alltså säker på att jag skulle klara av att skriva 50 000 ord på en deckare. Att skriva 50 000 ord under NaNoWriMo är ju ingen match – jag har klarat det förut. Två gånger dessutom.
Så att visst ska det gå att skriva i en genre jag inte har jättebra koll på – trots att jag har en massa saker som kräver min uppmärksamhet.
Jag vill inte skylla på Stockholmsresan vi gjorde med Jennifer, men där tappade jag stinget. Efter den 24 november har jag bara skrivit en (!) dag och landade till slut på 36 265 ord. Dividerat på 26 skrivdagar blir det drygt 1500 ord om dagen. Inte illa om jag får säga det själv.
Det blev inte som jag tänkt mig, men det blev ändå bra.
Det finns en början på en deckare. Det finns karaktärer som jag tycker om. Det finns en möjlighet att fortsätta på detta. Senare.
För nu ska jag hoppa tillbaka till min feelgood. Från ett ruskigt novemberhelsingfors där det händer skumma saker till en avsevärt mycket mysigare plats i Stockholms skärgård. Till Thomas, Louise, Birgit och alla andra som jag tycker väldigt mycket om och som jag knappt lärt känna.
En magiskt vacker solnedgång i ett Stockholm som verkligen kändes utomlands denna gång.
I dag har jag skickat in mina sedvanliga ansökningar till Svenska Kulturfonden och beskrev mitt projekt, som går under namnet Den första sommaren, så här:
Händelserna utspelar sig i Stockholms skärgård på ett fiktivt vandrarhem på en fiktiv ö. Huvudpersonerna Thomas och Louise har tappat riktningen för sina liv och möts när de båda av en slump blir anställda på vandrarhemmet över sommaren. Huvudtemat är att hitta sig själv och att ”hitta hem”.
Thomas är finlandssvensken som bott i Stockholm i närmare femton år. Han flyttade till Sverige efter en del dispyter med sin dåvarande arbetsgivare Hufvudstadsbladet. Trots att han hade Topeliuspriset i bagaget blev det svårt att etablera sig på den svenska frilansmarknaden och nu har hans största uppdragsgivare sagt upp kontraktet. Utan några nämnvärda besparingar är Thomas sista chans att stanna kvar i Stockholm att ta jobbet på vandrarhemmet för att under sommaren hinna söka nya journalistjobb.
Louise är tv-kocken hemma från Skåne som råkade ut för en metoo-skandal innan #metoo var en grej. De senaste åren har hon jobbat som telefonförsäljare och fokuserat på att vara en närvarande mamma för sin 19-åriga dotter Maja, pappan lämnade dem två redan innan Maja föddes. Louise drömmer om att skriva en roman men jobbet som kock på vandrarhemmet påminner henne om det hon egentligen alltid drömt om – att få laga riktigt god mat och den vägen komma människor nära.
Denna berättelse är i antal ord ungefär lika långt hunnen som deckaren och för ett par veckor sedan hade jag mitt första textsamtal med Mia Franck som är min handledare under Författarskolan. Mia sa många kloka saker (bland annat att jag kan stryka 15 000 ord i början hehe) och i morgon ska jag hoppa in i min feelgoodvärld igen.
Nästa textinlämning är redan den 15 december och Mia måste ju få något nytt att läsa!
Mentalt känner jag mig trött. Fullständigt redo att hoppa in i jullovet och att stänga 2021, men jag vet att skrivandet kommer att ge mig energi. Att jag kommer att tycka att det är kul. Speciellt när jag nu får skriva i en genre som jag har mycket bättre koll på!
Målet är att jag ska ha ett färdigt råmanus på ca 70 000 ord för Den första sommaren i februari. Jag menar, hur svårt kan det vara?
PS. Hur svårt kan det vara att uppdatera en blogg regelbundet?! Tydligen jättesvårt. Eh.
0
