Recensioner och releasefest

I fredags vaknade jag redan före klockan slog sju. Oroligt trevade jag efter mobilen och klickade mig in på Svenska Yles kultursidor. Ingen recension än. Förgäves försökte jag somna om. Nångång efter klockan sju gör jag ett nytt försök och då hittar jag Marit Lindqvists recension. Ögonen hastar över texten. Samtidigt som jag läser snabbt försöker jag ta in det hon säger. Är det där positivt? Gillar hon? Vad tycker hon egentligen?

Recensionen är överväldigande positiv och jag känner mig lättad men ändå spänns kroppen åt. Jag läser texten på nytt, långsammare och andas ut. Hon gillar. Hon gillar det jag skrev.

Till näst klickar jag in mig på Hufvudstadsbladets webbsida. Ingen text på webben, men jag öppnar e-tidningen i mobilen. Bläddrar otåligt fram till kultursidorna och hittar till slut mig själv på helsida. Halva sidan fylls av bilden på mig iklädd halare och ett stort leende. Hbl:s recensent är inte lika ivrig över det jag skrivit som Svenska Yles, men med tanke på att hon knappt alls gillade min debut är recension ändå överraskande positiv.

Jag läser igenom båda recensionerna flera gånger, försöker ta till mig vad de skriver, vad de tycker. Ingen sågning. Båda gillar, den ena mer än den andra, men ändå. Båda gillar. Ändå brister jag ut i gråt. Det är som att alla känslor jag försökt trycka undan nu måste få komma fram.

Jag gråter av lättnad. Den här boken jag jobbat med i sex år är inte världens största flopp.

Jag gråter av sorg. Kvällens releasefest på Nylands Nation blir inte av. Det blir ingen sits, inte hundra kramar, signeringar, blommor och tal. Jag är fortfarande ledsen för att festen jag drömt och planerat i flera år inte blev av. Ännu. Den blev inte av ännu.

Däremot blev det en virtuell releasefest som överträffade alla mina förväntningar. Det kändes nästan konstigt att tvätta och föna hår, sminka mig och till och med dra fram läppstiftet. Så här snygg har jag inte varit på flera veckor!

När klockan blev halv åtta började folk droppa in på Zoom, jag hällde upp bubbel i mitt glas och min oro för kvällen rann av mig när jag såg hur många som dykt upp. Runt femtio människor som kom och gick, ställde frågor på chatten och live. Vi sjöng till och med Helan går. Det lät förjävligt för att vi var helt i otakt, men mitt hjärta sprack av all värme och kärlek som alla skickade mig virtuellt. Kvällen blev inte alls som jag hade drömt om så länge, men den blev ändå historisk på sitt sätt.

Att ge ut en bok är konstigt och omvälvande och skakande och man har alla känslor på ytan, de liksom ryms inte under huden. Att ge ut en bok i coronatider är ännu konstigare, men lyckligtvis hindrar ett virus inte det att folk läser. Att folk faller in i den värld jag byggt upp och lär känna Astrid, Saga och Mikael och lever med dem genom läsåret i det fiktiva universum jag skapat.

Jag är helt överrumplad och överväldigad över hur mycket fina ord jag fått av både folk jag känner och inte känner. Alla som har hört av sig hittills har gillat boken. Vissa till och med älskat. Finns det nåt bättre än det?