Den jobbiga kreativa processen

“Min roman är nästan färdig, det är inte så mycket arbete kvar förrän den kan gå i tryck.”

Eh, nej. I dag har jag läst igenom en pappershög på 300 sidor och känt mest att vad fan håller jag på med och vad är det för fel på mitt förlag som vill ge ut en sånhär skithög? Jag fick också kommentarer av redaktören och vi kan väl säga så här: det bästa är att vi är eniga. Jag protesterade inte mot (nästan) något hon skrev i sin respons. Hon uttryckte sig ändå väldigt mycket snällare än jag om min egen text. Ja, alltså lite mer konstruktivt än “Kugge det här är fruktansvärt dåligt och du kanske ska fundera på att byta bransch, kanske bli elmontör eller vildmarksguide”.

I korthet: De första 100 sidorna saknar tempo och driv. Jag pladdrar på som fan. Visst finns det en del roliga och träffsäkra scener, men grejen är att de flesta inte hör hemma i den här boken. Ugh! Så min tanke om att det blir en lätt och mysig redigeringsrunda i sommar stämmer ju inte riktigt.

Jag blev faktiskt väldigt modfälld av att läsa min egen text. Hur kan den vara så dålig? Hur kan jag vara så dålig? Ska det här verkligen bli en bok?

Men, det här är inte enbart negativt. För det första tycker jag att det är bra att jag ser bristerna i min text. Jag går liksom inte runt och tror att jag skrivit världshistoriens bästa roman, utan jag vet att den måste bearbetas. Mycket. För det andra så är det ju grejen med redigering, att det blir bättre, att det som inte fungerar kan raderas eller utvecklas. Det här är ju trots allt bara min andra roman. Med min första hade jag ingen aning om vad jag sysslade med. Nu kanske jag har lite bättre koll. Åtminstone i teorin, haha.

Det största problemet är nog att jag skrivit det första utkastet till den här romanjäveln i november 2014. Det är för snart fem (!) år sedan. Jag har utvecklats otroligt mycket efter det och romanen kanske hade mått bra om jag helt enkelt hade skrivit om den från början till slut i stället för att peta och peta och göra den sämre. För det är liksom det som händer med mina texter, ju längre jag petar på dem, desto sämre och babbligare blir de tills en redaktör kommer och styr upp kaoset snällt men bestämt.

Och det är ju en sån enorm lyx att ha en redaktör. Jag ser fram emot att snacka igenom manuset med henne och få nån ordning på det. Vad kan jag stryka? Vad måste jag förstärka? Jag tror att det blir rätt mycket kill my darlings, men vet ni vad, det kommer nog bara att göra den här romanen bättre trots att min första tanke (som vanligt) var att slänga hela skiten, men jag är ju inte en sån som ger upp.

Så en roman ska det bli. En bra sådan dessutom. Synd bara att jag är så trögfattad och kräver tremiljoner redigeringsrundor för att få det rätt. Men sen, sen blir det bra. Det är den här romanjäveln värd!

P.S. Snälla sänd kärlek och tröst. Det behövs! H: nedstämd_författare86