Hej från Buenos Aires! De första dagarna här har vi kämpat med att inte smälta sönder. Temperaturen har varit kring +35 dag och natt. Svetten rinner konstant och när vi kommer in på ställen med luftkonditionering är det som om att det äntligen går att tänka. Den lilla fläkten på vårt rum är en klen tröst men bättre än ingenting. I övrigt är rummet just så pampigt som jag kom ihåg, ett gammalt palats i den charmiga men lite slitna stadsdelen San Telmo.
Jag går på gatorna med den självsäkerhet jag fick under förra resan. Jag hittar överallt (delvis tack vare Google maps i och för sig) och kan nästan prata om stammisställen. Sedan onsdag har vi hunnit uppleva mycket. Äventyret började redan på flygplatsen. I stället för att ta en dyr taxi in till stan valde vi att ta lokalbuss för en bråkdel av priset. När vi funderade på var exakt vi ska stiga av var det en kvinna som förstod situationen, frågade vart vi ska och sa att vi skulle stiga av tillsammans med henne. Tidigare i dag stod vi i ett gathörn och stirrade på kartorna i mobilen tills en man pekade vart vi ska. Den här omedelbara vänligheten överraskar mig varje gång, de flesta vill verkligen vara snälla.
Dagarna har gått både snabbt och långsamt. Vi har hunnit se mycket. Den turistiga och färgglada stadsdelen La Boca i olidlig hetta, japanska trädgården, den underbara bokaffären El Ateneo, det rosa presidentpalatset, museet Alba med latinamerikansk konst, San Telmos stämningsfulla mercado. Vi har svettats på bussar och i metron med lokalborna. Och höjdpunkten hittills var när vi i torsdags var bjudna till en asado hos mina vänner Ari och Ailin jag träffade av en slump för två år sedan. Vi blev upplockade i centrum och susade sen iväg till Ciudadela, förortsstaden utanför Buenos Aires.
Ari hade köpt 2,5 kilo kött och eldade kol trots den tryckande värmen. Fazerchokladen vi hade med oss från Finland hade smultit i paketet men salmiakspriten var intakt. Ungefär två timmar efter att vi kommit fram sätter vi oss till bords och äter det otroligt goda köttet och morotspuré tillredd med olivolja och vitlök. Vi dricker rödvin trots värmen och blandar spanska och engelska. Efter maten smakar våra värdar på salmiakspriten som får, något överraskande, ett godkännande. Vi fortsätter prata och jämföra våra länder, pratar om sånt som hänt och vad vi drömmer om. Efter midnatt kör Ari oss tillbaka till vårt Airbnb. Vi susar fram genom natten på den nästan tomma autopistan och är ”hemma” på mindre än en halvtimme. Vi kramas och bestämmer att vi ska ses en gång till före vi åker hem till Finland.
Den japanska trädgården.
Det här och mycket mer är orsaker till att jag trivs så bra här. Att jag vet att jag kommer att återvända en dag för att jag inte kan hålla mig borta. Jag älskar spanskan, det kaotiska, all vänlighet vi möts av. Av att aldrig veta hur det här äventyret, för att inte tala om nästa, kommer att bli. Det finaste är att kunna dela allt det här med Markus som aldrig varit här. Det är både kul och utmanande att resa ihop. Jag är en människa som behöver egentid men lyckligtvis är det lätt fixat med några timmar ensam på kafé. Är bara så glad för att vi äntligen är här och att vi ännu har över två veckor kvar!
0
