Det ständiga skrivmotståndet

Jag åker iväg för att skriva och vad är det jag känner? Jo en pressande ångest över mitt bröst. Plötsligt har jag all tid i världen att skriva och jag kan knappt ta tag i texten. Jag tvivlar. På mig själv som författare. På min text. På min idé. Ingen vill väl läsa en dåligt skriven finlandssvensk Bridget Jones? Varför skriver jag så dåligt? Varför låter alla meningar ord klumpiga, fel? Varför är det här inte så kul?

Varför är det plötsligt så svårt att skriva?

Jag stretar emot, skjuter upp. Vill inte. Jag vill så mycket. Ångesten och rädslan kramar om bröstet. Tänk om jag faktiskt inte kan skriva? Tänk om den här idén suger? Tänk om det här inte blir något?

Jag gör annat. Sysselsätter mig med sådant jag egentligen inte borde lägga så mycket energi på nu. Men jag flyr undan till annat. Andra viktiga saker som också måste göras. Men kanske inte borde göras först. Jag gör dem ändå. När de är gjorda vet jag att jag måste skriva. Eller måste inte. Jag vill ju. Jag vill det jättemycket men jag känner hur pulsen klättrar uppåt och hur jag har svårt att klicka upp dokumentet och bara skriva.

Varför är det så svårt att skriva? Vad är jag rädd för?

Jag skriver i min skrivdagbok som jag började i somras men som har stått orörd i flera månader. Jag frågar mig själv vad mitt hinder är? Jag vet ju att texten inte blir perfekt direkt. Jag kommer att redigera det här. Jag kommer att mejsla fram det som är bra. Det viktigaste är att jag kommer i gång, får fart på mig och fart i texten, inte att det blir perfekt. Det kan ju inte ens bli perfekt. Jag är en sådan som redigerar fram mina texter. I många varv.

Jennifer frågar mig om jag fått en bra start på dagen och jag svarar helt okej. Sedan skriver jag till henne att jag “bara liksom skuffade undan allt motstånd och BÖRJADE SKRIVA”. För det är ju det det handlar om. Att skuffa undan motståndet, sätta sig ner och skriva. Redigera kan jag göra senare. Nu ska jag skriva. Skriva så att tangenterna glöder.

Skriva för att påminna mig själv om varför det faktiskt är så roligt att skriva. Jag sa det högt för mig själv i dag: Liksom tänk, att få betalt för att hitta på saker? Okej, inte jättebra betalt, men ändå betalt. Hur roligt är inte det?

Och så skrev jag. I dag blev det 1 723 ord på en dryg timme. Det var ju inte så svårt trots allt. När jag väl kom i gång alltså.

P.S. Läs också Flora Wiströms träffsäkra inlägg om skrivkramp och skrivande.