I ett av fredagsmejlen i Friday Lab i våras fick vi en länk till ett Ted talk om Slow motion multitasking. Alltså vad tänker du kanske nu. Vi har väl just lärt oss att vi inte ska multitaska – det går ju nämligen inte att göra flera saker samtidigt. Ett sådant försök brukar bara leda till att man inte gör en enda sak ordentligt. Men där kommer just ordet slow med i spelet. Eller som Tim Harford säger i sitt Ted talk:
“Darwin worked upon that book for 44 years. We don’t live in the 19th century anymore. I don’t think any of us could sit on our creative or scientific projects for 44 years. But we do have something to learn from the great slow-motion multitaskers.
The modern world seems to present us with a choice. If we’re not going to fast-twitch from browser window to browser window, we have to live like a hermit, focus on one thing to the exclusion of everything else. I think that’s a false dilemma. We can make multitasking work for us, unleashing our natural creativity. We just need to slow it down.”
Speciellt inom kreativa branscher är det bra att hålla på med flera projekt och hoppa från ett projekt till ett annat. Låt mig förklara varför.
Du vet känslan när du är urtrött på ditt bokmanus eller något annat kreativt du håller på med? Allra helst skulle du vilja börja jobba med något annat. Hjärnan drar iväg och du är helt nykär i din nya idé. Oftast sker det här i stunder då du är urtrött på projektet som du håller på med just nu. Alltid tidigare har jag tänkt att det här är en signal för att det bara gäller att bita ihop och jobba vidare. Att avsluta. Men efter att ha sett klippet om slow motion multitasking har jag fått ett annat synsätt.
Genom att hoppa mellan olika kreativa projekt får hjärnan jobba med olika saker. När jag byter från projekt A till projekt B fortsätter mitt undermedvetna ändå att lösa problemen som finns med projekt A – och när jag väl byter tillbaka har jag kanske en lösning.
Det lönar sig inte att stånga sig blodig med ett projekt som det inte verkar finnas någon lösning för. Byt i stället till ett annat och återkom med en fräsch hjärna!
Själv har jag alltid tänkt att det anses lite fult att skriva på flera böcker samtidigt. En författare skrev nyligen på sin Facebooksida om hur knasigt det är att författare som ger ut böcker i snabb takt ofta får kritik för det. Det “kan väl inte” bli bra om man skriver med sådan fart? En annan författare kommenterade med att en idrottare aldrig får höra kommentaren “ska du vara med och tävla igen?”. Jag har själv också fått höra att det ska ta tid att skriva en bok. Att skriva snabbt anses lite automatiskt vara nåt dåligt.
Själv är jag en snabb skribent i grunden – men däremot har jag ju harvat på i evigheter med mina romanprojekt. Kanske för att jag delvis har sysslat med slow motion multitasking utan att fatta det. Nu tänker jag göra det medvetet! I stället för att skjuta upp bearbetningen av ett manus på grund av att jag håller på med ett annat ska jag lära mig att jobba parallellt med dem. Nu ska jag skriva som bara den!
Läste igenom Nationen i mysig omgivning på Cafe Pequeño. <3
I torsdags skickade jag version 237 (vild gissning!) av Nationen till min redaktör och redan samma kväll började jag kolla på min chicklit. Ni minns kanske att jag hade planer på att redigera den i april och skrev då ner ett någorlunda vettigt synopsis och noggranna karaktärsbeskrivningar. Alltså något jag inte gjort med varken Vad heter ångest på spanska? eller Nationen – men nåt jag vill lära mig att göra nu!
Så i torsdags och fredags gick jag igenom de planer jag gjorde i våras. Jag tänker däremot inte läsa igenom manuset en gång till ( jag skrev det under NaNoWriMo 2016 och läste igenom för första gången i mars i år), utan tänker att det bara gäller att börja jobba med texten. Liksom faktiskt sätta mig och skriva nåt nytt.
Tänk att få skriva om helt andra karaktärer än Astrid, Saga och Mikael? Att få dyka in i en helt annan fiktiv verklighet. Herrejestas så roligt alltså! Tänk att jag liksom skapat detta fiktiva universum för redan tre år sedan, men sen har jag låtit det vänta på grund av att jag jobbat med annat?! Så dumt! Utöver min chicklit har jag ju också mitt hemliga skrivprojekt (som jag kanske ska berätta om nån gång) som jag hela tiden funderar om jag ska släppa eller ge det lite kärlek. Men först chicklit och finslip av Nationen.
Tanken är alltså faktiskt lära mig att jobba med parallella projekt. Jag hoppar ju hela tiden mellan olika kundprojekt, varför skulle jag inte kunna jobba mellan olika romaner? Speciellt om romanerna är i helt olika faser och dessutom skrivna ur olika perspektiv och i helt annan ton och anda? Varför har jag lagt upp dessa osynliga hinder för mig själv. Är det bara för att det faktiskt anses lite fult att skriva snabbt eller handlar det om rädsla för att misslyckas eller vad? Jag vet faktiskt inte, men nu tänker jag strunta i det och stolt hålla på med mina olika projekt.
Vad tror du – kunde slow motion multitasking vara nåt för dig också?
0
