Fly me to the moon – en underhållande resa till månen

Ni vet känslan när en ska läsa en bok eller se en film/teaterpjäs som en inte har nån aning om? Det hände mig i går när jag var bjuden på premiären för pjäsen Fly me to the moon på Lilla teatern här i Helsingfors. Jag hade verkligen ingen aning om vad som väntade och det är alltid lika spännande. För det kan ju bli vad som helst! Baserat på titeln tänkte jag att det här handlar på nåt sätt om rymden, men aj så fel jag hade!

Fly me to the moon är bara en dryg timme lång – allt i en akt utan paus. Den beskrivs som en vardagskomedi om små beslut och stora konsekvenser och handlar om hemvårdarna Lilja och Fia. I början av pjäsen blir det klart att en av deras klienter, över 90-åriga Martin har dött. De vet att han knappt har några släktingar eller kompisar vid liv och att ingen egentligen bryr sig om honom. Han dör samma dag som han får sin pension och där börjar en händelsekedja som blir rätt absurd, men otroligt underhållande.

Ska Lilja och Fia ta ut Martins pension som vanligt och sedan behålla pengarna? Tiden går medan de debatterar det här och de blir alltmer osäkra på hur de ska förklara varför de inte genast anmält klienten som död. Och som sagt: ju längre tiden lider, desto mer absurt blir det. Ibland känner jag nästan att det blir för absurt, men jag gillar ändå hur de skruvar upp det. Pjäsens titel kommer för övrigt från Frank Sinatra-låten Fly me to the moon (som så klart spelat i mitt huvud sen i går kväll).

Jag skrattar jättemycket under föreställningen som behandlar moral och etik. När rika människor blir rika på laglig väg (bland annat via skatteplanering), måste väl fattiga närvårdare kunna bli lite rika på lite olaglig väg – det är väl mer än rätt? Samspelet mellan Fia och Lilja, alltså Pia Runnakko och Linda Zilliacus, är jättebra. De kompletterar varandra på scenen, båda är skickliga skådespelare som gör varsin trovärdig roll. Fastän det bara är två personer på scen under hela pjäsen känns den ändå mycket vidare och mer mångbottnad än så. Två personer och en dryg timmes speltid rymmer mycket. Det är en kompakt men fyllig pjäs.

Manuset är skrivet av irländska dramatikern Marie Jones och har översatts till svenska av Joakim Groth som också regisserat. Jag tycker att översättningen är väldigt lyckad – bland annat Hufvudstadsbladet, FPA och Björn Wahlroos nämns. Texten har en aktuell nerv som gör att pjäsen känns helrätt på en finlandssvensk teaterscen i Helsingfors 2018. Ja, jag kan faktiskt inte annat än rekommendera denna lilla pärla på Lillan! Tack för att jag fick komma, så kul att gå på välgjord teater!

När har du senast sett eller läst nåt som du inte hade nån aning om? Ingen som rekommenderat eller satt förväntningar i huvudet på dig? Visst är det ändå en skön känsla?!