I lördags var jag anmäld till Finlands frilansjournalisters vårfest som skulle ordnas efter föreningens årsmöte. Jag skippade (med helt gott samvete) årsmötet på eftermiddagen eftersom jag kände att jag inte har något att bidra med och helt ärligt kände att jag hellre gör något annat en lördag eftermiddag. I programmet stod att en buffetmiddag serveras 18.30 så jag dök upp då.
När jag kom till festen kände jag direkt att något gått snett. Alla satt till bords och de flesta såg ut som om de strax skulle gå andra varvet till buffetbordet. Min första tanke var: det här är så otroligt pinsamt. Jag skämdes så otroligt mycket för att jag uppenbarligen dök upp för sent. Lyckligtvis kände jag exakt en (!) människa på festen och kunde slinka ner i samma bord, men jag skämdes i minst en timme för att jag var ”försenad”.
”Vi skäms för att vi känner att vi gjort något vi borde skämmas för.”
Som kanske alla gissar så var det ingen som brydde sig om när jag kom. Senare fick jag höra att folk kommit och gått under hela eftermiddagen och att någon knappast ens märkte att jag dök upp ”mitt i”. Men ändå tog det länge för mig att skaka av mig skammen.
Det här är inte det enda jag skäms för. Jag skäms om jag laddar upp för många selfies, jag skäms och jag säger något dumt, jag skäms om jag citerat ett intervjuobjekt fel och hen måste rätta mig. När jag var liten tyckte jag att det var pinsamt att fråga bibliotekarien (!) om hjälp och ett antal gånger har jag skämts på gymmet om jag inte förstått hur något fungerar. Och så vidare, och så vidare. Skammen är en outsinlig energikälla (med lite fel sorts energivågor då).
Illustrerar inlägget med en bild på en kvinna som tränar på att skämmas mindre.
Nu är jag ju inte det minsta unik, skam är väl en ganska vanlig känsla. Så här definierar Wikipedia skam:
”Skamkänsla är en upplevelse av att förlora sitt anseende eller gillande hos andra, vare sig upplevelsen är korrekt eller inte. Skamkänslor handlar om föreställningar om hur andra uppfattar ens egen person, vad man har gjort, eller vad man har sagt. Skamkänslor beror på självkritik och ångest inför omgivningens åsikter, samt på social kompetens.”
Skam handlar ju sällan om oss själva, utan om hur vi tror att andra ser oss. Vi skäms för att vi känner att vi gjort något vi borde skämmas för. Jag tror det är omöjligt att slippa skam helt och hållet, men jag tror det är viktigt att vi inte låter skammen redan på förhand hindra oss från att göra något vi vill göra.
Mitt NaPoWriMo-poesiprojkt är i allra högsta grad en övning för mig för att sluta skämmas. Jag har aldrig fått lika mycket respons på mina Insta stories som nu med dikterna, så med andra ord har det att jag vågat trotsa skammen lett till något otroligt fint och roligt. Många har skrivit att de känt igen sig eller annars bara skickat hjärtan och uppmuntrande ord – helt bäst!
Nej, jag skriver väl fortfarande inte prisvinnande poesi, men det är ju inte meningen heller. Jag skriver för att jag tycker om utmaningar och för att jag tycker att det är ett spännande sätt att betrakta vardagen. För varje dag känns det mindre och mindre pinsamt att ladda upp dikterna. Jag har till och med vågat börja se dem som ”riktiga” dikter efter att ha debatterat med en kompis om de ens är dikter. Hon hävdade (så klart) att de visst är det. En dikt är en dikt är en dikt. Inget att orda om.
Nu slänger jag bollen över till dig: vad tänker du sluta skämmas för?
0
10 svar
Jag tänker sluta skämmas över att livet blev så att jag är singel nu igen. Det var inte mitt fel. Så hee så.
Helt rätt!! <3 Heja.
Ja herregud, nu när du ger exempel – så visst skäms jag typ hela tiden! 😀 En av mina mest irriterande skämmisar är när folk frågar var jag jobbar och jag svarar för mitt eget företag – och SMÅSKÄMS! Varför?!?!?! Det var mitt val, jag vill det, kunde inte vara nöjdare och ändå tror jag alla tänker att ingen har velat anställa mig. Skärpning!
Ojneeeej, så dum sak att skämmas för! I stället ska du ju vara stolt över att du lyckas med att få livet runt helt på egen maskin. Heja! <3
Jag tänker sluta skämmas för att jag skriver fantasy och science fiction, i motsats till en SERIÖS litteraturgenre som deckare eller "gnällporr" 😀
Hahaha vad är gnällporr?! Men jaa, en ska inte skämmas för det en skriver! Fast jag känner ju också igen det där …
Gnällporr är, kortfattat, litteratur som frossar i hur eländigt allting är, på samma sätt som porr frossar i sex. 😀
Tänk dig litteratur som handlar om personer som super, lider och gnäller om det på den första sidan och inget har blivit bättre på den sista sidan (om något har det bara blivit sämre).
Inga skämt, inga lyckliga slut: bara gravallvarligt elände. Och när man lägger ifrån sig den boken så har man inte lärt sig något nytt, man har inget nytt att tänka på, man känner sig antingen själv deprimerad eller så tänker man bara att man har slösat sin tid.
Förstås, jag försöker själv vara en optimist i det verkliga livet. Och jag är en drömmare av naturen, så därför passar inte den sortens litteratur för mig. 🙂
Aaaah! Nuuu fattar jag, haha! Men ja, jag gillar också lyckliga slut! 🙂
Jag tänker sluta skämmas punkt. Om skammen är en indikator på att jag gjort något fel kan man ju rätta situationen, annars är skam så onödigt, jag är för gammal för det. Orsaken till att jag tog itu med det är att jag varit arbetslös rätt länge och skämts förlamande mycket över det. Så då måste jag till slut börja ta tag i det, och konstatera att inget bra kommer av skam utom en chans att ändra beteende om det behövs.
Klart att jag ännu känner skam, men som sagt så försöker jag resonerar om det direkt – gjorde jag något fel, bra, då lärde jag mig något, om inte så fortsätter jag med mitt liv. Så att sånt 🙂
Heja, låter jättebra! Jag kan tänka mig att arbetslöshet lätt blir något en skäms för fastän det sällan beror på en själv. Och bra det där med att tänka på om skammen beror på något en själv gjort eller om det är onödig skam. Nu ska vi fortsätta våra liv utan desto mer skam!