fbpx

Hur hantera sorg?

Förr brukade jag säga att jag aldrig gråtit så mycket som när jag lyckades elvispa mig i håret våren 2004 och blev skallig på ett litet parti (true story). Att bli lämnad efter nästan fem års förhållande kvalar ganska högt upp på den sorgelistan.

I början av sommaren grät jag varje dag, ofta flera gånger om dagen. Jag var så otroligt ledsen och visste inte riktigt vad som hade hänt med mitt liv. Plötsligt var det helt annorlunda och den jag älskade mest fanns inte längre vid min sida.

Samtidigt visste jag att jag skulle klara mig. Jag var ledsen men jag visste att det skulle bli bra. Något som hjälpte mig (utöver allt stöd från nära och kära) var en webbkurs i positiv psykologi (på finska). Fastän kursen handlade om att tänka positivt var kursen inte tuggummirosa. Det bra och det dåliga går hand i hand och det är viktigt att acceptera att en ibland mår sämre.

Via kursen lärde jag mig mycket om tankens kraft. Positiva känslor hjälper oss att orka. Men forskningar visar att de som strävar efter lycka ofta är olyckligare. Så det handlar inte om någon absurd lyckosträvan, utan det handlar om att försöka acceptera och om att leva ett meningsfullt liv. En ny bil eller ett nytt hus kan ge lyckokänslor för en stund, men i nästa sekund är vi ute efter något annat.

Så tanken är inte att hela tiden sträva efter mer, utan försöka se det positiva i vardagen. Jag vet att jag inte behöver en annan människa för att jag ska vara lycklig, det fixar jag själv. Och den (självklara) insikten har varit otroligt viktig för mig. Det handlar om mig, inte om någon annan. Naturligtvis hoppas jag en dag träffa en människa jag faller pladask för, men det är inte vägen till lycka.

Ett bra råd jag fick i sommar var att jag skulle ta två timmar varje vecka då jag sörjer. Två timmar då jag gråter, känner mig ledsen och förtvivlad, men resten av veckan ska jag försöka låta bli att tänka på det som är dåligt och fokusera på det som är bra.

Det här var ett råd som fungerade bra för mig, för jag ville verkligen inte älta sorgen varje dag och varje timme. Det är jätteviktigt att tillåta sig själv att må dåligt, men jag tror också att det är jätteviktigt att tillåta sig att må bra. Att skratta, göra roliga grejer, leva.

Linn skrev ett inlägg om att att en ska lära sig att leva med skiten, att det inte går att sjasa ut de negativa känslorna. Jag håller med Linn. Genom att trycka ner allt mår ingen bättre, men att bara se skiten tror jag inte heller hjälper. Hon skriver också att hon inte tror ett dugg på att vi kan ta makten över känslor, men där vill jag komma med en liten invändning.

Via webbkursen lärde jag mig att känslor faktiskt inte är som vädret – vi kan påverka våra egna känslor. Åtminstone till en viss grad. Bland alla mina tårar där i början av sommaren bestämde jag mig för att sommaren trots allt skulle bli bra. Jag bestämde mig för att fokusera på det som är bra, det jag kan påverka och det som är viktigast för mig.

Det är ingen automatisk väg till lycka och jag hatar uttryck som ”ryck upp dig” men jag vet ju att allt det här fungerade för mig (men det behöver inte betyda att det fungerar för alla, vi är så himla olika). Jag ville må bättre och dag för dag mådde jag bättre. För någon vecka sedan skrev jag följande anteckning på min telefon:

Efter ett uppbrott förändras man för varje vecka och månad. Men förändringen sker smygande. Varje sekund tar dig längre bort från det dåliga, det som gör ont. Det kanske inte känns så men för varje sekund blir det bättre. I något skede finns det tillräckligt många sekunder mellan nuet och det som hände och du märker att du mår bra. Det är konstigt men det är sant.

Ja vad försöker jag säga med allt det här? Kanske att det går att hantera sorg och känslor – till en viss grad. Att allt blir bättre. Men inget blir bättre om vi bara trycker undan det som är dåligt och låtsas att vi mår bra. Visst har det var en del ”fake it ’til you make it” den här sommaren, men det har också hjälpt mig att fokusera på det fina i mitt liv i stället för det dåliga. Utan att så klart glömma det dåliga mellan varven.

Vad tror du? Kan vi påverka våra känslor?

Foto: Lukasz Szmigiel / Unsplash.

Foto: Lukasz Szmigiel / Unsplash.

0

10 svar

  1. Jo, jag tror att vi kan påverka våra känslor, men att det också är viktigt att vi tillåter oss att känna det vi känner. "Anna surulle sanat, mykkänä se särkee sydämen" stod det på väggen hos min terapeut <3

    1. Absolut, att bara låtsas att aaaallt är bra är nog ingen vidare bra taktik. Förr eller senare slår det tillbaka.

  2. Håller med om att man måste lära sig att möta sina känslor och inte trycka ner dom som om dom vore fel bara för att dom är negativa. Förstår inte heller den här hetsen med att eftersträva lycka. Det lär för övrigt vara det mest sökta på google "hur blir man lycklig?" Ganska oroväckande tycker jag att så många verkar tycka att de kanske inte duger som de är. Det är nog viktigt att kunna tillåta sig känna hela känslospektrumet.

    1. Jag har i sommar inte jagat lyckat, utan i stället försökt se allt det fina omkring mig. Jag har hängt mycket med kompisar och familj, jag har fotograferat mer än någonsin och helt enkelt försökt uppskatta den vardag jag lever i. Så sjukt att så många tror att de kan finna lyckan på Google…

  3. Väldigt fint skrivet! Och håller så med om att man inte bara kan jaga/sträva efter lyckan som om det är det slutgiltiga och enda målet. Ett av mina favoritcitat lyder, "maybe it’s not about the happy ending, maybe it’s about the story".

    Har en egen anekdot på ämnet, jag började en utmaning som hette "100 happy days" där man skulle publicera något som gjorde en lycklig/glad varje dag på sociala medier. Vad som hände? Det tog slut med mitt ex och jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv…. Oh the irony 🙂

    Och elvispen??? Jeeeesus. Det lät faktiskt ganska hemskt.

    1. Tack Jennifer! Jag håller absolut med om att det är storyn, inte slutet på den som är grejen. För vad ska en göra när en kommit till slutet? (Börja om från början så klart, men oftast är det roligare att vara på väg än börja/sluta.)

      Och shit med utmaningen. Skrattar nog lite. Så typiskt alltså! Elvispen däremot är i dag en funny story, men då var det KATASTROFALT. 😀

  4. Heja Kugge! Jatte fint skrivet!
    Precis som haret vaxte ut efter incidenten med elvispen (oh, those days :)) sa kommer det har ocksa att "vaxa ut", this too shall pass!

    <3

    1. Tack Catja! <3 Alltså elvispincidenten är nog rätt så legendarisk, hahaha. Fin jämförelse det där med håret, allt växer ut! Kram!

  5. Till viss del kan vi kanske påverka känslorna, man får se till att h lite annat att göra för att skingra tankarna. Men visst finns sorg kvar länge och det måste den får göra.

    1. Jo så är det, finns inget trollspö som trollar bort det dåliga. Bäst att lära sig att leva med både det bra och det dåliga!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Hej!

Det är jag som är den där Kugge som skriver, men på riktigt heter jag Michaela von Kügelgen (ifall du undrar varifrån det där med Kugge kommer). 

Jag är författare, frilansjournalist och företagare bosatt i Helsingfors, Finland.

Du har hittat till rätt sajt om du tycker om att skriva, kanske drömmer om författarskap eller är företagare. 

Det här hörnet av internet handlar nämligen allra mest om att skriva och driva företag – ur mitt perspektiv.

Mina böcker

Relaterade blogginlägg

Berlin

Jag mötte våren i Berlin

”Va, är du inte i Berlin?””Hur var Berlin?” Nu är det över en månad sedan jag kom hem från vårens resa till Sverige och Berlin. Den första tiden tillbaka i Helsingfors fick jag förvånade frågor av människor som

Läs mer »
företag & frilans

Kugge inleder sitt tionde verksamhetsår som företagare

I nio år har Michaela ”Kugge” von Kügelgen framgångsrikt drivit sitt företag. Efter sju år som Pinions kb heter företaget numera Kugge skriver AB. Ett namn som väl beskriver det von Kügelgen i första hand gör – skriver.

Läs mer »