På lande har vi en enorm bokhylla. Fylld med både det ena och det andra. I går tömde vi hela hyllan och började gå igenom böckerna. Vad ska en liksom göra med en massa klassiker? De kan ju inte heller slängas så de fick åka tillbaka in i hyllan. En hel del böcker ska vi också försöka sälja på loppis som vi ordnar i början av juli.
Mängden böcker får mig att tänka på hur många böcker det faktiskt finns. Under 2014 publicerades över 3000 skönlitterära vuxenböcker i Sverige. Lägg till fackböcker och ungdomsböcker och vi är uppe i siffror som närmar sig 11 000. Alltså elvatusen böcker på ett år. I Sverige.
Börjar en tänka på de här siffrorna känns det ju nästan lönlöst att skriva något nytt, samtidigt som det naturligtvis måste publiceras nytt. Vi kan inte bara läsa klassiker. Vi behöver också skildringar om det liv vi lever i dag. Om det liv som vi lever om femtio år.
Förra veckan skrev Svenska Yles redaktör Peter Lüttge om den finlandssvenska litteraturens kräftgång. Artikeln har väckt mycket känslor – framförallt ilska. Menar Lüttge verkligen att vi inte ska ha några finlandssvenska böcker alls? Vilken kultur eller minoritet är för liten för att inte vara värdig egen litteratur?
I artikeln tar Lüttge också upp diskussionen om vad som krävs för att en bok ska vara bra. Hur många ska läsa för att en roman ska vara ”värd” att publiceras (för att nu lite raljera). Som om allt kunde mätas i säljsiffror. Men om det här har jag så många tankar så det får bli ett inlägg till.
Vad tycker du? Finns det utrymme för hur många böcker som helst? Måste en bok ha (enormt) säljpotential för att ges ut?
Här jobbar jag med den nästa stora finlandssvenska romanen. Intalar jag mig själv i alla fall, hehe.
13 svar
Det här är verkligen en knepig fråga. Jag anser givetvis att ny litteratur, och många olika sorters litteratur ”behövs”. Att all litteratur har ett värde i sig, oavsett antal läsare. Men jag förstår också att förlag är beroende av att boken faktiskt ska sälja, liksom också att den författare som vill försörja sig på sitt skrivande är beroende av att någon vill köpa och läsa boken.
Hursomhelst tycker jag att man inte ska låta sig nedslås, liksom ”det är säkert ingen idé att jag skriver, det finns så många bra böcker redan”. Smaken är delad. Och diskussioner om ”bra böcker” gör mig alltid lite misstänksam. ”Bra” ur vilken synvinkel?
Om jag skulle bedöma vad som är ”bra”, om jag skulle vara förlagsredaktör, skulle jag t.ex. inte tillåta språkfel i böcker jag skulle publicera. Annat än om det är helt uppenbart att språkfelen är gjorda i humoristisk, avsiktlig anda. Det här tycks emellertid inte förlag vara så noga med, har jag märkt *språkpolis*. Det förekommer fel pronomen, genusfel m.m. i publicerade böcker. Kan böckerna ändå anses ”bra”? Tydligen, om det är en massa människor som vill läsa dem. Jag läser ju dem också, det är inte så att jag lägger en bok ifrån mig för att den innehåller språkfel, om jag gillar berättelsen i sig.
Vissa böcker läser jag främst för att de har ett så fascinerande språk. Andra, de flesta, för att handlingen är underhållande eller berörande. Mest läser jag för att jag helt enkelt tycker om att läsa, eller för att jag tycker om att lära mig mer om Människan. Och det gör jag, oberoende av om boken är ”fin” eller inte.
Men, ifall det är osolidariskt att inte köpa finlandssvenska böcker, då ÄR jag tydligen osolidarisk. För det första köper jag väldigt få böcker, för det andra söker jag inte efter finlandssvenska böcker när jag köper böcker, jag söker efter böcker som jag tror att jag vill läsa. Och nu kommer vi till det taskigaste: många av de finlandssvenska böcker jag läst har inte gett mersmak. Tyvärr, får jag säga.
Iiiik, vilken lång kommentar 😀
Tack för sin superlånga kommentar Yvonne! Språkfel är verkligen irriterande och i vissa fall kan det faktiskt sänka njutningsnivån av en roman, men några små fel här och där stör inte så mycket tycker jag. Sånt händer, alla är vi människor. Också förlagsredaktörer. 🙂
Gällande att bli nedslagen – det blir jag ändå inte. Tycker bara att det är intressant att lyfta fram siffrorna och fundera på det som skrivs och ges ut. Det finns massvis med böcker jag inte har det minsta intresse av, men så finns det också massvis med böcker jag gärna läser. Det måste finnas en mångfald. Gällande det där med att vara osolidarisk (köpa fisve böcker) tror jag att jag får skriva ett inlägg till!
På mitt skrivbord på jobbet har jag ramat in ett citat ”Time spent writing, is never wasted.” – och det säger väl nästan sig självt. Om du vill skriva – skriv.
Men sen kan en ju inte förvänta sig att det går att försörja sig på författandet om böckerna inte har säljpotential. Det är väl rätt logiskt egentligen?
Ja men absolut, tvivlar inte på mitt skrivande (eller visst, men liksom på ett annat plan). Att skriva hör till det bästa jag vet och jag kommer absolut inte att sluta. Och jag har verkligen inga förhoppningar om att kunna försörja mig på det. Inte på mångamångamånga år åtminstone. 🙂
En svår fråga, men spännande! Jag har många och starka åsikter om det här. 🙂
Först och främst tycker jag att ingen minoritet, oavsett kategori, är för liten för att vara värdig en egen litteratur. Spännande berättelser väl värda att berätta kan uppstå var och hur som helst. De kan också göras allmängiltiga genom på olika sätt berätta något om hur det är att vara människa (som jag på något sätt tycker att alla ”bra” berättelser gör). Då blir de också intressanta även för personer utanför just den minoriteten. Jag läser gladeligen böcker om samer, transpersoner eller lågstadiekillar, utan att själv vara något av det. Då krävs förstås också att böckerna har något av mer allmängiltigt intresse. Men det gäller för mig även om jag skulle vara mitt i prick i den så kallade målgruppen. För mig skulle det vara extremt tråkigt och inskränkande om böcker skrivna av tex finlandssvenska författare bara riktade sig till finlandssvenskar. För mig är det en del av själva poängen med litteratur, att få hjälp att vidga sina referensramar.
Däremot tycker jag faktiskt att det ges ut lite för många böcker. Eller snarare, jag tycker att det ges ut för många böcker som inte är riktigt klara, som hade kunnat bli något mer och större om de fått mer tid och utrymme av författare och förlag. Jag är i grunden positiv till att det numera är så mycket lättare att ge ut sin bok själv, eftersom det demokratiserar utgivningsprocessen avsevärt, så det är inte den delen av ”för många böcker” jag vänder mig emot. Det jag ogillar är nog snarare hetsen att producera som finns i författarvärlden, att så många författare av en eller annan anledning känner sig tvungna att ge ut en bok om året, alla år, eller till och med mer. Det tror jag är direkt negativt för litteraturen. Det tar tid att skriva bra böcker, det kan marknadskrafterna inte ändra på.
Ser fram emot kommande inlägg i liknande frågor! Jag vill gärna diskutera liknande saker mer, men måste just nu iväg. 🙂
Allt gott!
/Liv
Tack Liv för din långa och fina kommentar! Tycker precis som du – att litteraturen kan hjälpa en att vidga sina vyer. Håller också delvis med om att det ibland kan bli för bråttom att ge ut något och vissa böcker kan kännas halvfärdiga. Samtidigt är det säkert otroligt svårt att veta när en nått perfektion.
Jag har kanske tidigare haft en hets inom mig – jag vill utgiven NU, jag vill skriva sjutusen romaner till NU osv. Nu börjar jag förstå att det tar så himmelens länge att skriva en BRA roman (undrar om jag ens är där riktigt än). Konst kan sällan påskyndas om en vill att det faktiskt ska bli bra.
Hoppas på en fortsatt spännande diskussion. Alla kommentarer här har gett mig massa nytt att tänka på!
Jag tycker inte Lüttge eller någon annan ska få begränsa antalet böcker som kommer ut, eller deras innehåll. Ju fler böcker desto bättre! Däremot behöver vi bättre verktyg för läsaren. Med det menar jag att tröskeln för att kunna publicera något är i princip noll i dagens läge, och det enda som förhindrar att det publiceras 3000 titlar per år bara i svenskfinland är att ingen vill läsa sånt som inte fått ”kvalitetsstämpeln” av ett förlag, och största delen av alla texter är trots allt skit. MEN om det vore allmänt att publicera på egen hand och det fanns verktyg som hjälpte läsaren att välja och vraka bland allt som spys ut ur skrivbordslådorna, så skulle de bra texterna bubbla upp till ytan ändå. Jag tänker mig alltså någon ”rekommendationstjänst” som skräddarsyr sig själv efter din smak. Då kunde de fondpengar som nu går åt till förlagens marknadsföring i bästa fall gå åt till att avlöna ett ordentligt nätverk med kritiker istället, vilket skulle stöda rekommendationsalgoritmen. Sen gäller det bara att på något sätt se till att man inte hamnar in i sin egen lilla bubbla av rekommenderade böcker, man måste utmanas också! 🙂
Det var dagens braindump!
-Ville
Ville! Nu ska du bara pitcha idén till alla finlandssvenska fonder! Men håller med om mycket som du skriver. Tycker det är fantastiskt att det går att ge ut själv, men hur ska en kunna sålla bland allt eller ens hitta det som är intressant för en?
P.S. Favoritmening: ”största delen av alla texter är trots allt skit”! 😀
Hehe Tänkte precis i samma banor när vi inventerade butiken. Det var många böcker att räkna XD
Kan tänka mig. En butik lär ha mångamånga fler böcker än vår bokhylla… 😀
Hehe beror på hur stor er bokhylla är 😊 skulle gärna vilja ha biblioteket i skönheten och odjuret 😝😝😝
[…] Gårdagens inlägg väckte mycket diskussion här på bloggen och en del på Facebook vilket gör mig glad, kommentarerna förgyller verkligen bloggen! Inser också att jag lät mer pessimistisk än jag avsett. Ja det finns många böcker och mycket blir utgivet men det kommer inte att påverka mig. Jag kommer absolut inte att sluta skriva. Utan skrivandet vet jag inte riktigt vem jag är? […]
[…] i veckan när jag bloggade om alla dessa böcker fick jag massvis med intressanta kommentarer och Yvonne skrev bland annat att hon kanske inte är […]