Jag behöver inte jobba så himla länge med en text innan jag blir blind för den. Jag intalar mig själv att storyn funkar och kör på. Sen får jag kommentarer av nån som påpekar att det inte funkar. Att det faktiskt behövs rätt mycket jobb för att det ska funka.
Charlotte skrev på Debutantbloggen om hur arbetet kring uppföljaren för Middagsmörker löper. Hon hade redan skrivit halva boken när hon insåg att storyn inte håller. En fegare människa skulle antagligen ha fortsatt banka huvudet i väggen och struntat i magkänslan. Charlotte är allt annat än feg – hon började om från början.
Själv är jag inte riktigt i samma situation, men har de senaste dagarna fått många insikter kring mitt manus. För att det verkligen ska bli bra behöver jag tänka om. Skriva om. Det konstigaste är att det inte känns det så tungt eller hemskt, snarare är jag ivrig över att texten nu ska bli rätt.
Skrivandet består så ofta av misstag, fel och snedsteg men det är just via dem som jag hela tiden utvecklas och blir lite bättre. Jag förstår min story bättre men kan också applicera det jag lär mig på andra historier. Nu ska jag ”bara” kavla upp ärmarna och sätta i gång med skrivandet och så hoppas jag att det blir så bra som jag föreställer mig.
4 svar
Lycka till.
Tack! Tror det behövs! 🙂
Känner igen mig mycket i det du skriver då även jag står inför en stor omskrivning 🙂 Som du känner jag ändå förväntan inför det, även om det är en stor uppgift. Jag är ju övertygad om att det kommer bli så mycket bättre. Visst är det så att alla misstag och fel som vi uppmärksammas på, av oss själva eller andra, är sådant som får oss att bli bättre och skriva bättre. Det är det som är så spännande med skrivandet, man utvecklas så mycket hela tiden 🙂
Ja tänk om en kunde utvecklas lika mycket på alla andra områden i livet som i skrivandet? Tycker själv det är så häftigt att själv kunna se utvecklingen och förändringen. Fastän det kan kännas motigt att harva på med samma text en lång tid är det ändå fascinerande att se vilka insikter som kan komma!