Sitter i tåget på väg hem till Helsingfors. Ganska trött i kropp och själ efter en intensiv helg av litterärt skapande. Jag är inte lika slut som efter första helgen, men nu i tåget känner jag hur tröttheten börjar välla över mig. Det är intensivt att umgås med många människor och samtidigt få ur sig en massa bra text och kommentarer om andras bra texter. Men det finns inte en chans att jag skulle byta ut den här utbildningen.
Det är svårt att peka på vad exakt jag lär mig eller vad ”nyttan” kommer att bli. Tror det är sånt jag kommer att förstå långt senare. Däremot är jag otroligt pepp på att få träffa min handledare (det blir om drygt två veckor). Hon ledde våra textsamtal i går och jag blev imponerad över hur precis hon var och hur hon kunde peka på det som skribenten behövde jobba med.
Fatta vilken lyx att hon ska läsa hela min text och ge mig respons. Bara den tanken gör mig så lycklig att ni kanske inte ens förstår hur lycklig jag är. Jag inser att hon kommer att vara hård, men det är just det jag behöver. Beröm kan jag söka på annat håll. Det jag behöver hjälp med är att göra texten bättre, att få den att lyfta. Och det vet jag att hon kan hjälpa med.
Finns så mycket att säga om den här helgen men det känns som om jag inte riktigt kan formulera det. Mest glad är jag över vår grupp och hur olika vi skriver. Alla har en egen stil och ett sätt att uttrycka sig på. Och alla gör det så himla himla bra. Är också roligt att lära känna nya människor. Nästa kurshelg är det ESC-final och Anne och jag har storartade planer. Det kommer att bli legendariskt!
Den här stod i ett hörn på mitt hotell. Tyckte det passade ganska bra i helgens tema.
