Det skrivna året 2015

I går bloggade jag i listformat om mitt 2015. Nu tänkte jag att jag kunde göra en sammanfattning om mitt skrivande i år. Vad som har hänt när och hur mina projekt fortskridit. Mest för mig själv i framtiden, jag har som känt ett väldigt dåligt minne. Men kanske nån annan kan få nån glädje av min berg-och-dalbana?

I januari gjorde jag inte så mycket. Var fortfarande utmattad efter Nano och väntade på att förlaget skulle höra av sig gällande Vad heter ångest på spanska? När jag inte fick nåt svar ringde jag upp litterära chefen och mejlade sedan redaktören som skulle läsa min text. Fick svaret att hon skulle återkomma senast i februari.

I februari började jag läsa mitt nano-manus och överraskades över att det kändes helt okej, inte alls så katastrofalt som jag hade trott. Just när jag hade fått upp farten och hade tänkt börja redigera manuset så kom refuseringen från förlaget (nedan en snutt av den). Det kändes skit, men jag var inte redo att ge upp. Jag kontaktade Jenny Bäfving och frågade om hon skulle ha tid för att lektörsläsa mitt manus i maj.

I mars försökte jag plocka upp spillrorna från mitt skrivarsjälvförtroende. Nu efteråt förstår jag varför jag blev refuserad och tycker rentav att det var bra (texten är mycket bättre nu), men just då kändes det tungt. Jag fick inte så mycket gjort.

I april pillade jag runt i manuset, men hade mest lust att radera allt. Jag raderade också mycket, manuset krympte från 51 000 ord till ca 43 000. Jag tyckte texten var värdelös och visste inte i vilken ända jag skulle börja eller fortsätta. Månadens ljusglimt var att jag fick ett stipendium från Nylands Nation á 1000 euro för nano-manuset – har totalt glömt att blogga om det, måste göra det!

I maj var det deadline för textskick till Jenny. Det kändes som om jag inte hade gjort något vettigt alls med manuset och blundade när jag tryckte på sänd. Hade läst ett blogginlägg om hur Jenny hade totalsågat ett manus hon läst och jag bävade för hennes respons. I slutet av maj kom Jennys kommentarer. Kort sagt skrev hon att jag skriver bra men har en usel story.

I juni jobbade hjärnan på högvarv. Jag vägrade ge upp mitt manus och satt några dagar aktivt tankearbete på att fundera över hur jag skulle strukturera storyn och ge den en intressantare dramaturgisk kurva. Jag klistrade upp post it-lappar på fönstret och gjorde omfattande excel-tabeller med alla mina kapitel. För att dubbelkolla att jag förstått Jennys respons rätt mejlade jag över ett synopsis till henne som fick godkänt.

Sedan följde en intensiv skrivperiod som avslutades i juli när jag skickade manuset till testläsare. Det kändes inte som att jag hade gjort några större förändringar i texten, men ändå strök jag mycket och skrev mycket till. I bilden nedan är all röd text nyskriven text.

I augusti började testläsarnas kommentarer droppa in och det var positiva, bra och konstruktiva kommentarer som hjälpte mig med min följande omskrivning. Jag skickade in min ansökan till Litterärt skapande och hoppades av djupet i mitt hjärta att jag skulle bli antagen. Jag mejlade också förlaget och frågade om de var intresserade av en ny version av manuset, och det var de! EDIT: Jag glömde ju nämna att jag också deltog i författarkliniken i Stockholm!

I september skickade jag manuset på nytt till Jenny och väntade otåligt på hennes kommentarer. Då började jag också mina två skrivarkurser, och på den ena av kurserna diskuterade vi (delar av) mitt nano-manus som helt hamnat i skymundan under året som gått. Fick positiva kommentarer på min text av kursdeltagarna och blev sugen att jobba med manuset, men hade helt enkelt inte tid. Under bokmässan i Göteborg träffade jag en finlandssvensk författare som lovade läsa igenom Vad heter ångest på spanska?

I början av oktober fick jag Jennys respons – den här gången var den fantastisk. Det fanns fortfarande vissa små grejer jag måste fixa, men hon tyckte att manuset fungerade mycket bättre. Jag slipade texten och skickade den till författaren som lovat läsa.

I november komförfattarens respons. Det var konstruktivt och på alla sätt bra och rätt positivt också, men ändå tappade jag modet. Måste jag verkligen skriva om en gång till? Jag gaskade upp mig – klart jag ska göra det, men jag hade så mycket att göra att jag helt enkelt inte hade tid eller ork. Däremot lät jag kommentarerna sjunka in och lät mitt undermedvetna jobba med storyn. I slutet av månaden fick jag årets bästa besked – att jag blivit antagen till Litterärt skapande.

I december var min plan hela tiden att ta tag i manuset, läsa om det med fräsch(are) ögon och de senaste kommentarerna i åtanke. Men månaden blev som den blev, det var massvis med jobb och program och annat fix. Däremot hetsskrev jag några dikter som jag ska skicka in till Arvid Mörne-tävlingen.

Nu är det bara två dagar kvar av det här året. Den här monsterlånga summeringen får mig att inse att det hänt mycket på vägen. Det som känts dåligt i stunden har hjälpt mig vidare. Det här är verkligen ingen rak väg, men otroligt spännande. Nu är jag mer än nyfiken på hur nästa år kommer att se ut.

Hur har ditt skrivande/dina kreativa projekt löpt i år?