Jag tycker egentligen inte att jag är så kreativ, vilket ju kan anses vara ganska galet med tanke på att jag har författarambitioner och hittar på saker för mina romaner. Jag säger inte att skrivandet är lätt för mig, men ganska mödolöst på nåt sätt, inte så att jag aldrig river mig i håret för att få ner texten, men ändå.
För ett år sedan på julen lärde min syster Maria mig att virka. Sedan dess har jag virkat en massa mössor och korgar som blivit riktigt fina. Det känns ändå inte så kreativt att virkar runt runt runt. Förra månaden virkade jag också ett skydd till min Kindle, det blev jag faktiskt riktigt nöjd med.
I går testade jag för första gången en liten ”handborr” som jag beställde förra veckan. Borren kan knappast kallas borr, eftersom mekanismen är värdelös och det var med kraft som jag till slut ”borrade” ett hål genom en ölkork för att göra ett par örhängen. I dag köpte jag små stift med en ögla på ändan för att göra ett par skumpakorksörhängen.
Kreativt tycker ni säkert, själv tycker jag bara att jag kopierar sånt jag sett andra göra. En gång sa en släkting till mig att jag borde skriva en kokbok och jag protesterade. Jag gör ju enligt andras recept, med egna modifikationer så klart, men det är ju inte jag som har kommit på grundidén.
Det är väl det som grejen om man försöker skapa nåt. Det är jättesvårt att komma med något helt nytt. Men kanske man kan ta en idé, lite modifiera den och göra den till något eget? Jag inbillar mig inte till exempel att jag i mina manus kommer med något revolutionerande, men det är mitt sätt att skildra verkligheten.
Så är jag kreativ? Jo, det är jag nog. Ändå har jag svårt att beskriva mig som en kreativ människa. Tycker ni det låter konstigt? Det gör jag också och kan inte alls förklara det här, men kanske någon ändå förstår vad jag menar?
