Releasefesten för Nationen skjuts fram

Ännu i måndags kände jag mig ganska lugn. Visst har jag varit extranoga med att tvätta händerna den senaste tiden, men jag har ändå tänkt att livet kan fortsätta rätt normalt. På tisdag började jag bli mer orolig och i går växte oron ju mer jag läste om corona. Visst, det var få som hade smittats av viruset, men Finland låg på precis samma exponentiella kurva som Sverige, Norge och Danmark som nu vidtagit stora åtgärder. Skillnaden är att Finland ligger en vecka efter. Men vi är på väg mot helt samma håll.

Redan i går kväll skrev jag på min privata Facebook-profil att jag kanske får ställa in releasefesten för Nationen och i dag fattade jag det slutliga beslutet. Festen kommer att skjutas fram på obestämd tid. Jag pratade min redaktör i dag och skämtade att kanske det blir en gulissits i höst – det får tiden visa. Men vad som helst för att nu se till att vi inte samlas i större gäng.

Jag är så klart ledsen för festen som inte blir av nu, men ärligt talat är jag inte så himla sugen på fest just nu. Och det är knappast någon annan heller. Dessutom har jag väntat på den här festen i flera år (jag har planerat den i minst två år tror jag), så att vänta lite till skadar väl inte?

Jag vill absolut inte väcka panik eller få dig att gå till butiken och hamstra toapapper och mat, men jag vill att vi alla tänker efter. Behöver vi gå till den där planerade tillställningen? Kan mötet ordnas via Skype eller Zoom? Vad kan jag göra för att hindra virusets spridning?

I dag meddelade också handbollförbundet att alla matcher ställs in och min förening Dicken mejlade att träningarna också uteblir. Jag vet att många tycker att det här är överdrivet, men tyvärr så är det inte det. Vi måste göra allt vi kan NU för att stoppa den galet snabba spridningen av viruset. Och vi alla har ett ansvar. Speciellt vi som inte tillhör någon riskgrupp och är unga och friska.

Läsrekommendation från Svenska Yle: Därför begränsar regeringen våra liv – den här coronakurvan avgör

Min taktik är att undvika andra människor så långt det går. I och för sig har jag alla förutsättningar för det. Jag jobbar redan nu var jag vill och när jag vill och de flesta intervjuer gör jag via telefon. Så jag sitter ju i ett guldläge. Tills vidare påverkas inte min ekonomi av corona, men garanterat kommer vi att gå in i nåt slags recession och vad effekterna av den blir återstår att se.

Men än så länge försöker jag se guldkanten: nu har jag all tid i världen att redigera min chicklit. Och att fira Nationen kan vi göra när som helst. Nu ska vi komma ihåg att det inte är läge att vara självisk. Den där festen och resan går att göra senare. Vi tar bara en liten paus och återkommer med desto mer partyfiilis senare i år. Okej?