Ett positivt problem – för lite att göra

Jag kan inte minnas när jag senast varit i samma situation. För någon annan skulle det här kanske inte ens vara ett problem, men för mig är det. Jag har lämpligt med jobb så att jag klarar mig ekonomiskt, också till stor del tack vare de två stipendierna jag fått i år, men jag har alltså ett problem i och med att jag har för lite att göra.

”För lite att göra”, fnyser någon garanterat nu. Existerar något sånt? Jo, det gör det faktiskt. Jag har inget jobb jag kan fakturera för förrän nästa veckas onsdag. Jag väntar fortfarande på kommentarer på Nationen av både redaktör och testläsare och jag har rensat typ alla skåp i mitt hem de senaste veckorna.

Vad är det liksom meningen att jag ska göra? Känns ju mer eller mindre kriminellt att ”bara” hänga. I dag har jag sovit sent, ätit en låååång frukost och läst helgens tidning som blev oläst. Jag funderar på att ta en löprunda på eftermiddagen och läsa en bok. Vid det här skedet borde jag antagligen sluta ”klaga” och bara hålla käft, men när jag pressat på i 150 procent så länge känns det här så otroligt konstigt. Och bara det här säger ju så otroligt mycket om samhället vi lever i. Presterar du inte, är du ingen. Suck!

Nu har jag i och för sig en ypperlig chans att fortsätta med mitt hemliga skrivprojekt som jag påbörjade i Budapest, så det är väl det jag borde fokusera på under den kommande veckan/månaden. Men ju mindre jag har att göra, desto svårare blir det att ta tag i något. Och jag känner mig som en otrolig slacker. Får jag verkligen ha det så här bra? Det känns som om jag fuskar mig fram i livet när alla andra stretar på.

Så är det naturligtvis inte. Förra hösten jobbade jag som en galning och en lugnare period är mer än välkommen. Efter en lång tid av trötthet och för mycket arbete och hjärtesorger och gudvetvad börjar jag äntligen känna mig som mig själv igen. En del av mig känner skam för att jag kan och får slappa så här på en tisdag, men sen är det faktiskt så att jag själv lyckats bygga den här tillvaron för mig själv. I perioder är det för mycket och just nu råkar det vara ”för lite”.

Det dummaste jag kunde göra nu är att stressa upp mig eller skämmas för att jag har för lite att göra. I stället ska jag passa på att ladda batterierna, fortsätta med det hemliga skrivprojektet och helt enkelt njuta. Högst antagligen kommer jag att ha massvis att göra förrän jag hinner blinka och att inte njuta nu skulle bara vara sjukt dumt. Men när ”njutningen” kommer oplanerat är det svårt att tag i. Speciellt när ”alla andra” kämpar med jobb och deadlines – jag borde väl också?!

Jag fick faktiskt följande kommentarer i min bloggenkät: ”Njut mer av livet!” och ”Var mindre kritisk mot dig själv.” Jag tycker ju i och för sig att jag faktiskt är bra på att njuta av livet, men det kan en väl alltid bli bättre på?! Vi har också pratat mycket om det här under min coaching. Under den senaste sessionen sa min coach att ”tänk om meningen med ditt liv är att njuta”. Jag skrattade och viftade bort det, så bra får väl ingen ha det? Och sen i nästa sekund är jag arg på mig själv för att jag inte klarar av att njuta fullt ut när det blir läge för det.

För övrigt så har jag nu dragit en vinnare i enkätens utlottning och har skickat iväg ett mejl till den lyckliga vinnaren! Tusen tack till alla som svarade på min bloggenkät, det blev sammanlagt 38 svar och jag är nästan förvånad över att det var så många. Som lovat så ska jag börja beta av enkätsvaren och frågorna jag fick så småningom. Men nu ska jag ut och njuta av solen och i kväll börjar årets favorithögtid: Eurovision Song Contest! HURRA! I år hejar jag på Israel! Och Finland så klart. Hoppas Saara Aalto tar sig till final i kväll!

Men nu är jag nyfiken: vad skulle du göra om du plötsligt hade en massa extra tid?